Det var kanske aldrig meningen

Ibland undrar jag om livet inte var meningen för mig?
Jag menar, jag föddes sjuk, jag blev frisk, men bara några år senare blev jag sjuk igen. Om inte värre sjuk än jag var som barn. När sjukdomen slog till igen blev det ju livsfarligt för mig att leva, eller vad man ska säga.
Jag har många gånger förbannat mig själv för att jag blev frisk som barn, och sen bara kastar bort mitt liv genom att bli psykiskt sjuk. Jag har haft så dåligt samvete över att jag skadar mig själv när läkare och sjuksköterskor har kämpar för att jag ska bli frisk. Och sen tackar jag dem genom att vilja dö. 

 
Aspergers syndrom - DBA - Diamond Blackfans Anemi - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - livet - minnen - sjuk - sjukdom

Motstridiga tankar

Jag har väldigt många motstridiga tankar i mitt huvud. Den ena tanken säger si och den andra så, medan den tredje säger något helt annat. Och ja, jag måste erkänna, jag orkar verkligen inte med alla de här tankarna! De är fruktansvärt jobbiga. Nu börjar jag till och med ifrågasätta mina diagnoser. Eftersom att det känns som att min nya medicin bara har gjort allt tusen gånger värre, känns det som i alla fall. Eller så är det jag som inte är van att stanna kvar i mina känslor. Tidigare har jag bara flytt alla känslor, bra som dåliga. Nu börjar jag stanna kvar i mina känslor på ett annat sätt. Så kan vara därför allt känns så mycket jobbigare nu. Men jag vet inte.

 

 

livet

Frågor om Paralymics?!

Asså, jag har en fråga till er nu!
Jag har precis läst på Wikipedia om Jessica Applegate som har Aspergers syndrom och tydligen tävlar i Paralymics för Storbritannien i simning. Jag blev förvånad över att hon tävlar i Paralymics, för det verkar som att hon inte har några andra funktionshinder. Vad jag kunde se i artikeln, men jag är inte toppenbra på engelska och läser rätt snabbt så kan ju ha missat det. Men till sak nu, jag tycker att det är en ren och skär kränkning till och med diskriminering mot både henne och de övriga deltagarna, att hon ska delta i Paralymics. Jag tycker att hon mycket väl skulle kunna få delta i ”vanliga” OS. Men okej hon kan ha andra svårigheter som tvångstankar och sånt som gör att hon har svårt med det andra OS. Men jag ställer mig ändå frågande till det här.

Om jag nu var elitidrottsman skulle jag inte vilja bli särbehandlad på grund av min Aspergers, men jag skulle nog inte få delta i OS på grund av mina händer, utan då bli hänvisad till Paralymics. Min åsikt om det här kanske är hemskt snedvriden enligt er? Men ja, jag tar gärna emot andras åsikter om det här, för jag ställer mig väldigt frågande till det!

 

Aspergers syndrom - OS - elitidrott - frågor och svar - livet - paralymics

Allt kändes overkligt

Jag har varit på DV idag, hos psykologen och tränat teater. Men jag känner bara meningslöshet. Känner mig död inombords och utanpå. Känner inte igen mig själv för fem öre. Vill bara att allt lidande ska ta slut nu. Med det menar jag inte dö, utan bara att livet kanske ska bli annorlunda, men jag vet varken om eller hur.

Det kanske låter enkelt för en del av er, att ”bara” ändra lite på livsstilen eller ens tänkande eller nåt i den stilen, men det går inte, kanske någon gång, men inte just nu. Jag är för fast i allt svart just nu. Som min teaterledare sa idag också, ”det är mycket svårare att ändra tankebanor när man har asperger” och ja, det har hon en poäng i. Inte för att jag vet hur man tänker utan asperger, men jag kan nog ändå föreställa mig i och med vad jag har sett och hört från folk som inte har en NPF-diagnos.

Jag bara önskar att jag trots min asperger hade lättare att ändra mitt tankesätt. Eller överhuvudtaget ha lättare att leva. Just nu är allt svart, precis allt. Folk säger att det kommer bli bättre, det kommer ljusa perioder igen. Men ja just det, perioder, det kommer alltid perioder, men det är aldrig bestående. Jag är så innerligt trött på det här.

Och ja, jag var brutalt ärlig hos psykologen idag, men det var läskigt måste jag säga. För jag började se suddigt och han liksom försvann längre och längre bort när jag försökte fokusera blicken. Det kändes som att jag sögs bort från allt, bort från verkligheten och rummet jag satt i. Det var som om ljuden blev dovare också, jag försökte fokusera, men ju mer jag fokuserade desto värre blev det här. Jag försvann liksom in i mig själv. Väldigt obehagligt måste jag säga. Allt kändes väldigt overkligt.

 
Aspergers syndrom - bipolär sjukdom - dåligt vs. bra - fel tankar - livet - perioder - tankar