Vaxholm

Va på en liten båttur idag med tre vänner, vi åkte till Vaxholm med buss och sen en båttur på ungefär två timmar runt i skärgården. Men jag glömde minneskortet till kameran! Är så sur på det! Hade kunnat få jätte fina bilder på solnedgången. Men, men får testa fota fyrverkerierna imorrn istället. Har aldrig fått bra bilder på fyrverkerier, men så har jag aldrig använt stativ heller så ska testa det imorgon. Får bara dra ut mina vänner lite tidigare så jag kan ställa in kameran och så.

 
 

 

Blommor - Photoshop - art - blått - båt - båttur - foto - foto art - foto konst - fotokonst - grönt - livet - vaxholm - vän - vänner - äkta vänner

Ledighet

Nu är jag på DV, känns skönt att det har satt igång igen. Fritid är väldigt jobbigt för mig och det en evinnerlig tid för mig att komma in  i alla rutiner igen. Men det har blivit bättre på det med åren.

Sommaren är egentligen egentligen den jobbigaste perioden, julen går ändå okej för det inte lika lång ledighet. Jag tycker ändå om sommarledigheten, men det blir liksom en rastlöshet då jag inte vet vad jag ska göra. Och sen när allt sätter igång igen så finns sommartröttheten kvar rätt länge och jag har svårt att komma iväg.

 
Aspergers syndrom - dv - foto - livet - min verklighet - min åsikt - natur - verkligheten - åsikter

Acceptans kan vara väldigt svårt

Att få en diagnos var för mig väldigt omvälvande. Det kändes så fel när jag fick mi Aspergers diagnos och jag kände mig fel! Jag hade ingen som helst misstanke om att jag hade den diagnosen. Jag tyckte att de hade tänkt så fruktansvärt fel så fort jag fick reda på det. På ett sätt hoppades jag nästan att de hade blandat ihop mig med någon annan. Jag hade ingen bild av vad Aspergers syndrom var, jag visste bara vad svår autism var. Det var såna barn som min manna jobbade med. Barn utan språk och socialt samspel. Så den diagnosen kom som en chock för mig och det tog ungefär två år för mig att acceptera diagnosen. Det var egentligen först när jag hamnade på behandlingshem som jag förstod att de hade rätt. Sen har jag successivt accepterat diagnosen. Och nu kan jag se att jag har haft och har svårigheter. 

 Alla mina svårigheter har alltid skyllts på mina händer och min sjukdomstid som barn. Jag har därför aldrig reflekterat över att min sociala problem kan ha berott på en Aspergers diagnos. Jag kände ju mig som annorlunda hela tiden, men jag kunde aldrig tänka mig att det berodde på någon diagnos. Antagligen eftersom att jag bara såg till mitt utseende. Men nu när jag tänker efter och när jag har hört mamma berätta så förstår jag ju att jag hade en del sociala problem som barn.

 När jag fick min bipolär diagnos trodde jag att det skulle bli en lättnad för mig, (men där hade jag väldigt fel). Jag hade nämligen länge misstänkt att jag hade bipolär sjukdom. Att acceptera den bipolära diagnosen har aldrig varit svårt för mig, det svåra har varit att hantera den.

 Jag har hatat både mig själv och mina diagnoser tusen gånger om. Mest för att jag har känt mig så maktlös i hela min situation. Jag har inte vetat hur jag ska reagera, gråta eller känna lättnad. Jag kan fortfarande hata mina diagnoser och mitt liv. Skillnaden är väl att jag även har bra perioder nu. Jag både hatar och älskar livet, precis som andra. Bara det att jag kanske tillhör en del av de människor som upplever växlingarna lite mer extremt än vissa andra.

 
 

 

 

Aspergers syndrom - acceptans - acceptera - barndom - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - foto - framtiden - livet - natur