Acceptans kan vara väldigt svårt

Att få en diagnos var för mig väldigt omvälvande. Det kändes så fel när jag fick mi Aspergers diagnos och jag kände mig fel! Jag hade ingen som helst misstanke om att jag hade den diagnosen. Jag tyckte att de hade tänkt så fruktansvärt fel så fort jag fick reda på det. På ett sätt hoppades jag nästan att de hade blandat ihop mig med någon annan. Jag hade ingen bild av vad Aspergers syndrom var, jag visste bara vad svår autism var. Det var såna barn som min manna jobbade med. Barn utan språk och socialt samspel. Så den diagnosen kom som en chock för mig och det tog ungefär två år för mig att acceptera diagnosen. Det var egentligen först när jag hamnade på behandlingshem som jag förstod att de hade rätt. Sen har jag successivt accepterat diagnosen. Och nu kan jag se att jag har haft och har svårigheter. 

 Alla mina svårigheter har alltid skyllts på mina händer och min sjukdomstid som barn. Jag har därför aldrig reflekterat över att min sociala problem kan ha berott på en Aspergers diagnos. Jag kände ju mig som annorlunda hela tiden, men jag kunde aldrig tänka mig att det berodde på någon diagnos. Antagligen eftersom att jag bara såg till mitt utseende. Men nu när jag tänker efter och när jag har hört mamma berätta så förstår jag ju att jag hade en del sociala problem som barn.

 När jag fick min bipolär diagnos trodde jag att det skulle bli en lättnad för mig, (men där hade jag väldigt fel). Jag hade nämligen länge misstänkt att jag hade bipolär sjukdom. Att acceptera den bipolära diagnosen har aldrig varit svårt för mig, det svåra har varit att hantera den.

 Jag har hatat både mig själv och mina diagnoser tusen gånger om. Mest för att jag har känt mig så maktlös i hela min situation. Jag har inte vetat hur jag ska reagera, gråta eller känna lättnad. Jag kan fortfarande hata mina diagnoser och mitt liv. Skillnaden är väl att jag även har bra perioder nu. Jag både hatar och älskar livet, precis som andra. Bara det att jag kanske tillhör en del av de människor som upplever växlingarna lite mer extremt än vissa andra.

 
 

 

 

Aspergers syndrom - acceptans - acceptera - barndom - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - foto - framtiden - livet - natur
Aina Strand

Bra skrivet :)

natalia

Du är så sjukt stark! <3

Jessica Högberg

Lillebrors älsta dotter har asperger och jag ska få gå kurs i januari, längtar...
Kram!

Christer Holm

Fina bilder för det första

Det andra jag skulle vilja säga till dig är att jag hatar ibland att jag inte är som andra men samtidigt älskar jag det positiva med min diagnos. Men visst finns det nackdelar som jag verkligen hatar, jag skulle mer än gärna vilja bli kvitt all oro i kroppen och det. Men i slutändan så skulle jag inte vilja var utan min diagnos, den gör mig till den jag är. :)
Så Amanda du är unika och du är en bra människa med många bara egenskaper som jag tror du kan tacka din diagnos för. Var stolt för den du är och istället för att arbeta mot diagnosen så arbeta för den och låt den leda dig rätt :)
Jag tror på dig :)