Amanda CL - Life is art

Självhat tio år bakåt i tiden

Publicerad 2014-02-28 22:08:00 i Livet - Diamond Blackfans Anemi, Livet - Dysmeli,

Just nu kom ångesten som ett blixtnedslag i mig, så det här kommer nog bli ett rätt deppigt inälgg ni får ursäkta. Men jag behöver verkligen skriva av mig nu.

Först kom bara ångesten och alla tankar om ”dumheter”, när jag gick in i badrummet och såg mig i spegeln och såg mina händer kom självhatet och avskyn över mina händer.

För er som inte vet så föddes jag utan tummar, på grund utav att jag föddes med en väldigt ovanlig blodsjukdom (Diamond Blackfans anemi). När jag var ett och två år opererades mina händer och mina pekfingrar flyttades till tummarnas plats så att jag skulle få ett bra grepp och kunna hålla i saker på ett bra och stabilt sätt.

När jag var 12 år, en vecka innan min 13-årsdag opererades även mina lillfingrar. Eftersom att jag har haft bara som små stumpar som lillfingrar. Det på vänster hand fanns det inte ens senor i, men en liten, liten skelettbit (eller vad man nu ska kalla det) och jag hade tyvärr fortfarande känsel i det. Eftersom att det var så litet och stod ut och jag inte kunde röra det så fastnade jag i t.ex grenar, handtag, tröjärmar hela tiden och stukade det. Så jag hade nästan konstant ont.

På höger hand hade jag en stor knoge som inte satt på ”rätt” ställe som jag skrapade upp hela tiden för knogen satt så långt ut. Det lillfingret kunde jag däremot röra, men det var väldigt kort. Så kirugerna amputerade det vänstra lillfingret och förlängde det högra och flyttade knogen närmare handen.

Ja det var kort om mina händer. Och ja jag har dessutom skelettmissbildningar i armarna och armbågarna. Men det är inget jag egentligen lider av som tur är.

Men i alla fall, just nu känner jag mig som världens missfoster och jag verkligen hatar mig själv! Det var väldigt länge sen jag kände såhär, jag har egentligen mått dåligt så länge jag kan minnas över mina händer. Jag minns att jag frågade pappa när jag var rätt liten om någon någonsin skulle vilja gifta sig med mig på grund utav mina händer, då gick jag inte ens i skolan. Men det blev värre på högstadiet så klart. Men när jag var 16 så gick hatet över mina händer över sakta men säkert. Så egentligen har jag inte känt ett sånt här starkt hat över mina händer sedan jag var ungefär 16 år. Men idag, eller ja nyss kom det hatet igen och jag bara känner att jag inte vill se dem! Jag känner mig som ett missfoster, som någon som inte borde få visas bland folk eller ens finnas.

Det känns verkligen som ett stort bakslag det här. Som att jag har gått tillbaka nästan tio år i tiden! Även fast jag inte har gjort något dumt, vilket jag ändå är rätt stolt över.

 

Teaterglädje!

Publicerad 2014-02-28 19:07:19 i Livet - Asperger syndrom, Livet - Bipolär sjukdom typ 2, Livet - Teater,

Idag har vi haft genrep och jag tycker att det gick helt ok ändå. Trots att jag inte är så säker alla mina repliker ännu, men frå plugga i helgen. För på måndag är det premiär!

Ser fram emot det väldigt mycket. Får som sagt var en sådan kick av att gå upp på scnen och spela min roll. Jag vet att jag har tjatat om det mycket nu, men vill att ni ska förstå vilken extremt härlig känsla det är!

Jag minns när jag var liten och spelade teater, då hade jag en väldigt hård, men snäll lärare. Men hon gjorde nog att lite av spelglädjen försvann på något sätt. Jag gick egentligen bara kvar för att jag hade alla mina vänner där. Men jag kan inte minnas att jag verkligen gick in i mina roller så som jag gör nu. Att jag blev dem helt och hållet så fort jag kom upp på scenen.

Jag tror jag fick spelglädjen av min nuvarande teaterledare som verkligen ser till att vi har roligt på scenen. Visst hon kan köra med oss när vi är trötta, men hon är sällan hård! Och hon har en gräns med hur mycket hon kan köra med oss. Men vi blir ju bra! Folk som man kanske för några år sedan aldrig skulle kunna stå på scenen står idag på scenen och gör ett underbart jobb med sina roller. Det känns som att verkligen alla i gruppen går in i sina roller till 100% och det är så skönt att spela med folk som älskar det de gör!

 

Att fly från sig själv

Publicerad 2014-02-27 20:15:51 i Livet, Livet - Asperger syndrom, Livet - Bipolär sjukdom typ 2,

Idag har jag som sagt träffat en gammal barndomsvän, vi gick på Fotografiska, på stan och fikade. Jag drack bland annat en underbar vaniljlatte. Har aldrig druckt smaksatt latte förut, men den av god, kommer absolut lägga fem kronor extra på en latte igen.

Träffade även mamma och min lillebror, vi gick en sväng på bokrean och köpte lite böcker, samt att jag fick en bok och en tidning, Skriva, av mamma. Köpte även Elle funderar på att kanske börja prenumerera på den, så vill liksom först köpa ett nummer och se om jag verkligen kommer läsa den, kan ju vara smart. Har bara fått för mig att jag kommer gilla den tidningen nämligen, men man kan ju aldrig veta.

Jag fick Skriva för att jag hade sett på internet att de hade en novelltävling, men för att kunna läsa reglerna var man tvungen att köpa tidningen. Så därför fick jag den. Så nu ska jag försöka komma på ett bra tema på novellen. Har bara noll fantasi just nu.

Jag har även tänkt rätt mycket igår kväll och kommit fram till att jag nog aldrig har närmat mig mina problem på ett bra sätt. Jag har aldrig tagit till mig vad jag har för diganoser eller problem. Eller ens stannat upp i känslorna när jag har fått mina diagnoser. Jag har liksom bara kört på som om inget har hänt, vilket kanske inte alltid är så bra. Men ibland är det ju det bästa ändå att bara köra på, men tror nog egentligen att det aldrig är så himla bra. Men ska nog stanna upp i sina känslor och händelser i livet och känna efter. Men jag har liksom problemet att aldrig stanna kvar i det eller stanna kvar alldeles för länge. Aldrig antigen eller tyvärr.

Jag märker att det är väldigt jobbigt för mig att närma mig mina problem på ett sunt sätt, blir oftast väldigt ledsen och kan inte riktigt hantera ett på ett sunt sätt. Men blir bättre och bättre på det som tur är. Anledningen till att jag nog inte kan hantera det så bra är nog för att jag aldrig har riktigt kunnat sätta mig i hur min familj och vänner har upplevt allt som har hänt och att jag har varit för neddrogad av psykvården för att kunna se mig själv utifrån. Men nu när jag inte äter lika tunga mediciner längre så kan jag se mig själv utifrån på ett annat sätt, men då flyr jag oftast från mina känslor istället och blir jätte, jätte uppåt.

 
 

Om

Min profilbild

Amanda CL

En 29 åring vars liv handlar om teater, foto och skrivande. Kontakta mig på: amandacarlberg@hotmail.com

Follow Life is art

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Annons

Prenumerera och dela