Amanda CL

Självhat tio år bakåt i tiden

Just nu kom ångesten som ett blixtnedslag i mig, så det här kommer nog bli ett rätt deppigt inälgg ni får ursäkta. Men jag behöver verkligen skriva av mig nu.

Först kom bara ångesten och alla tankar om ”dumheter”, när jag gick in i badrummet och såg mig i spegeln och såg mina händer kom självhatet och avskyn över mina händer.

För er som inte vet så föddes jag utan tummar, på grund utav att jag föddes med en väldigt ovanlig blodsjukdom (Diamond Blackfans anemi). När jag var ett och två år opererades mina händer och mina pekfingrar flyttades till tummarnas plats så att jag skulle få ett bra grepp och kunna hålla i saker på ett bra och stabilt sätt.

När jag var 12 år, en vecka innan min 13-årsdag opererades även mina lillfingrar. Eftersom att jag har haft bara som små stumpar som lillfingrar. Det på vänster hand fanns det inte ens senor i, men en liten, liten skelettbit (eller vad man nu ska kalla det) och jag hade tyvärr fortfarande känsel i det. Eftersom att det var så litet och stod ut och jag inte kunde röra det så fastnade jag i t.ex grenar, handtag, tröjärmar hela tiden och stukade det. Så jag hade nästan konstant ont.

På höger hand hade jag en stor knoge som inte satt på ”rätt” ställe som jag skrapade upp hela tiden för knogen satt så långt ut. Det lillfingret kunde jag däremot röra, men det var väldigt kort. Så kirugerna amputerade det vänstra lillfingret och förlängde det högra och flyttade knogen närmare handen.

Ja det var kort om mina händer. Och ja jag har dessutom skelettmissbildningar i armarna och armbågarna. Men det är inget jag egentligen lider av som tur är.

Men i alla fall, just nu känner jag mig som världens missfoster och jag verkligen hatar mig själv! Det var väldigt länge sen jag kände såhär, jag har egentligen mått dåligt så länge jag kan minnas över mina händer. Jag minns att jag frågade pappa när jag var rätt liten om någon någonsin skulle vilja gifta sig med mig på grund utav mina händer, då gick jag inte ens i skolan. Men det blev värre på högstadiet så klart. Men när jag var 16 så gick hatet över mina händer över sakta men säkert. Så egentligen har jag inte känt ett sånt här starkt hat över mina händer sedan jag var ungefär 16 år. Men idag, eller ja nyss kom det hatet igen och jag bara känner att jag inte vill se dem! Jag känner mig som ett missfoster, som någon som inte borde få visas bland folk eller ens finnas.

Det känns verkligen som ett stort bakslag det här. Som att jag har gått tillbaka nästan tio år i tiden! Även fast jag inte har gjort något dumt, vilket jag ändå är rätt stolt över.