Minnen gör ont

Varför plågar jag mig själv med minnen om vänner som svek? Som bara försvann när jag trodde de skulle vara kvar? Visst jag trodde inte att vi alltid skulle vara så bra vänner, en jag trodde vi var bättre vänner än så. Jag förstår att man kan bli rädd, sårad eller besviken på en som börjar bete sig helt annorlunda än vad man var van vid, men jag blev ju faktiskt sjuk!

Egentligen borde jag inte bry mig, egentligen så borde jag inte tänka på dem ens, men den tid vi delade var så bra. Att det skulle ta slut så fort var jag verkligen inte beredd på. Men jag antar att de tycker jag svek dem minst lika mycket som jag tycker att de svek mig.

Men det gör ont att de bara försvann. Men jag är tacksam för allt jag har nu!

 
livet - vänner