Amanda CL - Life is art

Publicerad i Omtanke

Publicerad 2014-10-31 21:22:00 i Foto - Självporträtt, Livet,

Nu måste jag bara få skryta lite! Jag har nog berättat tidigare att jag skule bli publicerad som krönikör i tidningen "Omtanke". Nu har den blivit publicerad! Omtanke är en facktidning för sjukvårdspersonal. Ska bli kul och se om jag får något gensvar från någon. Tycker att det är så coolt att jag är med som gästkrönikör! Liksom jag krönikör! Jag kan alltså säga till folk att jag är krönikör nu! Känns så jäkla coolt!
 
Och förresten glöm inte att rösta på mig i veckans blogg hääär
 
 
 
 
Krönikan, En ny människa!
(Har nog publicerat den tidigare, men nu är den lite omskriven)

Innan jag fick min Aspergers diagnos kändes som att samhället inte riktigt visste hur de skulle hantera mig. Psykiatrin sa till mig att jag inte kunde få någon terapi innan jag hade fått en diagnos. Egentligen är det ju väldigt konstigt att man oftast inte kan få den rätta hjälpen innan och att sjukvården kommer med ursäkter för att inte behöva hjälpa en.  Men svårigheterna fanns ju redan där innan min utredning. Det var ju inte direkt så att svårigheterna tillkom så fort jag fick min NPF-diagnos.

Jag kan förstå att det är lättare att ge rätt behandling om man får rätt diagnos. När jag sedan fick min Aspergers diagnos kunde alla hjälpinsatser sättas in. Helt plötsligt började personal och vårdgivare bete sig på ett annorlunda sätt i sitt bemötande till mig. De tog fram kort som skulle symbolisera mitt mående. Terapin jag hade börjat i på avdelningen ansågs inte passa min dignosproblematik så den slapp jag fortsätta med. Trotts att jag tidigare hade uttryckt att jag inte tyckte att den hjälpte mig.

Jag blev också skickad från en allmänpsykiatrisk avdelning till en neuropsykiatrisk avdelning. Men samtidigt kändes det ibland som att folk inte förstod att jag fortfarande kunde precis samma saker som innan. Det kunde ibland kännas som att den största hjälpen sattes in där den behövdes som minst. Som till exempel att jag hela tiden hade sagt att jag klarade av att sköta matlagning och tvätt själv. Men ändå envisades personalen som hjälpte mig i hemmet att göra just just de sakerna åt mig.

Men så fort jag var under LSS fick jag få rätt till boende, terapi och olika slags hjälpmedel som skulle underlätta vardagen för mig. Det kändes nästan som att de försökte ge mig mer hjälpmedel än vad jag egentligen behövde. Jag kunde också känna att jag blev ifrågasatt för att jag sa nej till vissa hjälpmedel.

Är det så att man till och med blir en annan människa i samhällets ögon? Har man verkligen samma värde som tidigare?

För en del kan det kännas som att man sjunker i värde i andra människors ögon. Som att andra talar förbi en och inte alltid talar direkt till en på möten till exempel. Helt plötsligt kan det kännas som att andra människor tror att man inte förstår olika ord, eller som att de måste prata extra tydligt för att man ska förstå vad de säger. Man kan till och med känna sig kränkt för att man inte blir behandlad på samma sätt som tidigare.

Enligt mig ska man alltid borde sätta personen i fokus och inte diagnosen. Problemen finns ju där på samma sätt oavsett diagnos eller inte. Det ska ju vara en lättnad för en själv att få en diagnos inte för samhället. Samhället ska ju ge en samma behandling före som efter en diagnos.

Jag fick höra av läkarna att jag inte skulle kunna få rätt behandling innan jag fick en diagnos. När jag sedan fick rätt diagnos (Aspergers syndrom) kunde alla hjälpinsatser sättas in. Helt plötsligt började personal och vårdgivare bete sig på ett annorlunda sätt i sitt bemötande till mig. De tog fram kort som skulle symbolisera mitt mående. Jag blev också skickad från en allmänpsykiatrisk avdelning till en neuropsykiatrisk avdelning. Men samtidigt kändes det ibland som att folk inte förstod att jag fortfarande kunde precis samma saker som innan. Det kunde till och med  kännas som att den största hjälpen sattes in där den behövdes som minst. Som till exempel att jag hela tiden hade sagt att jag klarade av att sköta matlagning och tvätt själv. Men ändå envisades personalen med att hjälpa mig med just de sakerna extra mycket. Det känns ju som att man alltid borde sätta personen i fokus och inte diagnosen.

 

Blodprover

Publicerad 2014-10-31 14:13:00 i Livet, Livet - Asperger syndrom, Livet - Diamond Blackfans Anemi,

Nu har jag tagit blod och varit på DV. De stack mig i fingret som tur var, de försökte en gång i armvecket, men lyckades inte. Jag sa till för jag kände att jag höll på att få panik av det sticket så sa att jag inte klarade av en gång till, men då sa de att de kunde ta proverna i fingret. Det tackade jag väldigt mycket för.

Jag är så extremt svårstucken efter som att mian kärl rullar undan, spricker och inte går likadant som på de flesta andra på grund av mina skelettmissbildningar i armarna. Kärlen ligger så djupt så man känner dem oftast inte och sen om man väl kommer in i dem om de inte rullar undan så spricker de eller så vill de inte lämna ifrån sig något blod alls.

Jag minns inför en hand operation jag gjorde när jag var 12 år, de var tvungna att sticka mig över 30 gånger innan de kunde sätta nålen så att de kunde söva mig. De stack mig i armvecken och fötterna. Inte händerna eftersom att de skulle opereras. Men fötterna gör så fruktansvärt ont. Men ja de tog i fingret som tur var. 

Han som tog blodprov förklarade för mig att i stortsett alla blodprover går att ta i fingret bara det att man behöver rätt utrustning för det. Och det har de inte på avdelningarna. Utan det är egentligen bara labben som kan ta de proverna. För att ta blodprover ger mig verkligen panik ibland, inte alltid men ofta. 

Jag hann nästan klart med min lilla dinosaurie på DV, har bara hornen och klorna kvar.

 

 

Om

Min profilbild

Amanda CL

En 29 åring vars liv handlar om teater, foto och skrivande. Kontakta mig på: amandacarlberg@hotmail.com

Follow Life is art

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Annons

Prenumerera och dela