Man kan bara ändra framtiden

När jag var liten var jag ett ”för glatt barn” enligt många. Ingen i min familj tyckte det, men många som jag träffade på min fritid. Minns att min ena teaterlärare ofta tyckte att jag var jobbigt glad. Minns inte vad jag kände då men har ett vagt minne av att jag blev väldigt konfunderad. Hela min barndom har jag gått med tanken om att jag har varit ”för glad”. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur man kan klaga på att ett barn är glatt! Jag som vuxen skulle bara bli glad om barn jag träffade regelbundet var glada. Men jag kan tänka mig att han kanske tyckte att jag inte hade några sociala koder alls att det var därför han sade så. Egentligen skulle jag vilja fråga honom, men vet inte om jag skulle våga ens om jag träffade honom idag.

Jag undrar om jag verkligen var för glad som barn eller om folk bara missförstod mig och mina sociala problem? Visst jag hade väldigt få gränser mot andra, jag var nog egentligen extremt gränslös när jag tänker efter. Och jag var nog rätt utflippad i lekar och i min fantasi och så. Men allt med mina sociala problem på mina händer av lärare och andra vuxna jag träffade. Jag tror de egentligen förstod på ett sätt, men inte ville se det. Omgivningen är ofta rädda för sanningen, medan ens familj kanske inte ser den på grund utav att man lever för nära inpå varandra. Då tror jag att man sällan ser problem andra familjemedlemmar kan ha eftersom att man är så van vid deras beteende och så, det är nog mer om man helt plötsligt ändrar sitt beteende drastiskt som man ser att något är galet. Det är åtminstone vad jag tror och har egen erfarenhet av.

Jag önskar bara att vuxna hade insett att jag hade Aspergers mycket tidigare, jag fick ju min diagnos när jag 19 eller 20 (minns inte riktigt). Då kanske jag hade klarat gymnasiet, men samtidigt man kan inte ändra dåtiden, bara framtiden!

 
Aspergers syndrom - art - barn - barndom - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - familjen - foto - foto konst - för glad? - föräldrar - glad - konst - konstform - konstfoto - livet - min historia - min konst - min åsikt - minnen - skolan - solfjäder - syskon
Mizca

Svar: Det brukar finnas någon form av kycklingpizza på de flesta restauranger.. oftast som flygande jakob eller nåt sånt :)

Mizca

Svar: Man kan nog få nästan vad som helst på en pizza nu för tiden! De har ju milslånga listor på olika kombinationer. Svårt att välja vad man vill ha när man väl kommer dit =)

natalia

SVar: Aa men fattar inte grejen med att ljuga om sånt!

natalia

Så bra skrivet!

MATILDA ROSQVIST

så sant, det förflutna är det förflutna :) bättre och blicka framåt!

natalia

Det är bara bra sj?:)

natalia

Ha en fin kväll! :)

Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Nej tyvärr så kan man inte ändra på tiden som varit, det gäller bara att kriga på framåt i livet.

ami

vare sig man har en diagnos eller inte, vem har inte hellre en glad unge än en ledsen sådan?

Life of Johanna

haha ja det har du rätt i, barn klarar sånt de inte skall klara.

carro

jag känner likadant med min adhd. fick diagnos i juni nu i år, alltså vid 22 års ålder. trots att jag varit inom psykiatrisvängen regelbundet sen jag var 14, (dessutom var jag tydligen på bup redan när jag var 4 pga rädsla och tvång) provat otaliga mediciner, varit inlagd över 20 gånger sen jag var 16 är det ingen som ens har reflekterat över att jag möjligtvis hade adhd förrän jag var 19. ställdes ändå inte i kö för utredning innan jag var nästan 21, men i mitt landsting är det drygt två års kö för neuropsykiatrisk utredning. när jag flyttade tillbehandlingshem för drygt ett år sen var alla övertygade om att adhd var min huvuddiagnos, inte borderline. så min fantastiska psykolog fixade så jag fick göra utredningen på en privat mottagning i stockholm tack vare vårdgarantin. nu känner till och med mina föräldrar att jag har rätt diagnos och min pappa undrar varför ingen ens tänkt i dom banorna tidigare. då kanske jag inte hade mått så dåligt idag, eller jag hade kanske inte misslyckats med gymnasiet trots fyra försök osv.

Elin

Det är svårt det där, att hantera, att man med rätt hjälp kunnat komma "så mycket längre" än man gjort. Det känner man nog iofs ganska ofta om man har psykiska sjukdomar, man får sällan rätt hjälp i tid...

Ja, det var ett underbart bröllop. Glad att jag fick vara med så mycket som jag fick.. :)
kramar

Elin

Så hemskt för så många hamnar ännu längre ner eftersom dom inte får hjälp i tid. Har du fått tid i hjälp ofta?
Kram