Tokyo


Så imorrn åker vi till Tokyo!!!!!! Kommer bli så spännande och kul, ser verkligen fram emot det. Har gjort en lista med allt jag vill se och uppleva samt packat nästan allt. Imorgon vid den här tiden är vi alltså på Arlanda!


 


Tokyo - familjen - fina vänner - livet - lång resa - mamma - resa - storstad - upplevelse - vänner

Körsbärsblomningen

Jag och min ena syster var i Kungsträdgården idag så jag kunde fotografera körsbärsblommorna. Vi kommer precis ha missat blomningen i Tokyo så va kul att komma dit. Jag har aldrig lyckats/orkat tajma in blomningen här förut så har nästan inga foton alls på dem.

 

Det var dock väldigt mycket folk där, blev alldeles yr av alla människor. Det var okej när jag gick med min syster men innan hon kom och jag väntade så kändes det väldigt jobbigt. När jag bara står stilla och alla människor bara kommer mot en och bakom en kommer verkligen yrseln. Men som tur var gick det över när hon kom. Jag fick ju annat att fokusera på då.

 
 
Aspergers syndrom - familjen - foto - fyllas upp av känslor - känsla - känslor - körsbärsblommor - körsbärsblomningen - livet - natur - naturfoto - syskon - syster

Det är mitt liv

Jag började att spela teater när jag var fem år, om jag minns rätt. Det var på en teaterskola i Nyköping, där jag är uppväxt. Jag minns att mina första roll var kattunge i ”Teskedsgumman” och min andra roll kom jag på helt själv, ekorre i ”Mors lilla Olle”. Jag var så envis så till slut gav läraren med sig och lät mig spela ekorre. 

Om jag minns rätt så hade vi även akrobatik där, vi skulle stå i pyramider och så. jag tyckte att det va jätte läskigt och ville inte alls vara med. Efter några år började jag på Sagoteatern, också i Nyköping. Där skrev våra teaterlärare egna pjäser som vi sedan satte upp. Vi spelade rätt många av de pjäserna på Nyköpings teater. Vi brukade både sjunga och dansa i pjäserna också. Men jag misstänker att jag varken hade taktkänsla eller någon vidare sångröst. Min första roll på Sagoteatern var som tiggarflicka i ”Vadmal och sidenpuffar”. Vi spelade upp den pjäsen på Hertig Karls marknad som är en gång om året vid Nyköpings Hus

Den andra rollen var en pion. Ja, jag spelade en blomma. Minns inte riktigt vad den pjäsen hette men den handlade om en blomsterträdgård. Sen dess har det rullat på med en stor pjäs varje år, vi var även med i teatersporten i Nyköping mot bland annat Sörmlands teater

Jag hade det riktigt kul där, jag kan inte påstå att jag var bäst på teater. Det var mer det att det var där jag hade alla mina vänner och det var där jag kände mig som mest hemma. Jag fick vara jag. Oavsett hur ansträngande jag var för de andra så lät de mig hållas. För jag hade inga sociala koder alls vad jag har förstått nu i efterhand. Framförallt var jag ett väldigt glatt barn som skrattade åt det mesta. Jag tror att jag kanske skrattade för att jag egentligen inte visste vad jag skulle säga eller göra i just de olika situationerna.

Jag var på en föreläsning en gång där föreläsaren sa att anledningen till att man sällan upptäcker autism hos flickor är för att de oftare lär sig att kopiera olika sociala samspel på ett helt annat sätt än vad pojkar gör. Och det låter ju troligt, åtminstone i mitt fall. Jag tror att jag lärde mig det sociala samspelet på teatern. Vi hade ju väldigt mycket dramaövningar och fick lära oss att använda vårt kroppsspråk och vad olika ansiktsuttryck och så signalerade. 

Men när jag sedan blev deprimerad fick jag extrem scenskräck. När jag sedan misslyckades med att gå gymnasiet på Gotland så tror jag att jag någonstans inom mig bestämde mig för att aldrig mer hålla på med teater, det var för smärtsamt att koma ihåg det jag en gång hade haft.

Det var Marianne som lockade fram spelglädjen i mig igen. Jag bestämde mig efter många om och men att gå med i Astroteatern men bara vara med och skriva manus. Sen när vi skulle sätta upp min alldeles egna pjäs ”Den som inte får finnas” så fattades det en skådespelare till en av rollerna och jag beslutade mig för att spela den rollen. Och ja sen dess älskar jag att stå på scenen igen!
Kanske kommer låta väldigt fånigt men jag kan ärligt säga att teatern har räddat mig och fått mig att våga ta den plats jag förtjänar igen. Återigen har jag alla mina vänner på teatern och det är där jag lever mitt liv.

 
Aspergers syndrom - Den som inte får finnas - Teatervänner - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - foto - foto art - foto konst - fotograf - förflutet - livet - mitt förflutna - mitt liv - sagoteatern - skådespelare - skådespeleri - småfolket - teater - teaterföreställning - teaterpjäs - teaterträning

Näst sista föreställningen

Nyss satt jag på golvet i min lillebrors rum med spinnande katt bredvid mig. Min brors katt är så söt och tillgiven. Han vill vara med i allt man gör och gosa eller leka med ens händer och fötter. Jag längtar tills jag kan skaffa katt.

Nu är det inte alls långt kvar till Tokyo (vet att jag tjatar). Men den första milstolpen är ändå den nästsista teaterföreställningen av TablettRoulette imorgon. Den föreställningen är helt utsåld! Vet inte om det fortfarande finns biljetter kvar till den sista föreställningen. Om ni vill gå så mailaastro@stodochresurs.se, och hör efter.

 
 

 

Astroteatern - Teatervänner - foto - fullbokat - livet - människor - pjäs - sista föreställningen - tablettroulette - teater - teaterföreställning - teaterpjäs