Det är mitt liv

Jag började att spela teater när jag var fem år, om jag minns rätt. Det var på en teaterskola i Nyköping, där jag är uppväxt. Jag minns att mina första roll var kattunge i ”Teskedsgumman” och min andra roll kom jag på helt själv, ekorre i ”Mors lilla Olle”. Jag var så envis så till slut gav läraren med sig och lät mig spela ekorre. 

Om jag minns rätt så hade vi även akrobatik där, vi skulle stå i pyramider och så. jag tyckte att det va jätte läskigt och ville inte alls vara med. Efter några år började jag på Sagoteatern, också i Nyköping. Där skrev våra teaterlärare egna pjäser som vi sedan satte upp. Vi spelade rätt många av de pjäserna på Nyköpings teater. Vi brukade både sjunga och dansa i pjäserna också. Men jag misstänker att jag varken hade taktkänsla eller någon vidare sångröst. Min första roll på Sagoteatern var som tiggarflicka i ”Vadmal och sidenpuffar”. Vi spelade upp den pjäsen på Hertig Karls marknad som är en gång om året vid Nyköpings Hus

Den andra rollen var en pion. Ja, jag spelade en blomma. Minns inte riktigt vad den pjäsen hette men den handlade om en blomsterträdgård. Sen dess har det rullat på med en stor pjäs varje år, vi var även med i teatersporten i Nyköping mot bland annat Sörmlands teater

Jag hade det riktigt kul där, jag kan inte påstå att jag var bäst på teater. Det var mer det att det var där jag hade alla mina vänner och det var där jag kände mig som mest hemma. Jag fick vara jag. Oavsett hur ansträngande jag var för de andra så lät de mig hållas. För jag hade inga sociala koder alls vad jag har förstått nu i efterhand. Framförallt var jag ett väldigt glatt barn som skrattade åt det mesta. Jag tror att jag kanske skrattade för att jag egentligen inte visste vad jag skulle säga eller göra i just de olika situationerna.

Jag var på en föreläsning en gång där föreläsaren sa att anledningen till att man sällan upptäcker autism hos flickor är för att de oftare lär sig att kopiera olika sociala samspel på ett helt annat sätt än vad pojkar gör. Och det låter ju troligt, åtminstone i mitt fall. Jag tror att jag lärde mig det sociala samspelet på teatern. Vi hade ju väldigt mycket dramaövningar och fick lära oss att använda vårt kroppsspråk och vad olika ansiktsuttryck och så signalerade. 

Men när jag sedan blev deprimerad fick jag extrem scenskräck. När jag sedan misslyckades med att gå gymnasiet på Gotland så tror jag att jag någonstans inom mig bestämde mig för att aldrig mer hålla på med teater, det var för smärtsamt att koma ihåg det jag en gång hade haft.

Det var Marianne som lockade fram spelglädjen i mig igen. Jag bestämde mig efter många om och men att gå med i Astroteatern men bara vara med och skriva manus. Sen när vi skulle sätta upp min alldeles egna pjäs ”Den som inte får finnas” så fattades det en skådespelare till en av rollerna och jag beslutade mig för att spela den rollen. Och ja sen dess älskar jag att stå på scenen igen!
Kanske kommer låta väldigt fånigt men jag kan ärligt säga att teatern har räddat mig och fått mig att våga ta den plats jag förtjänar igen. Återigen har jag alla mina vänner på teatern och det är där jag lever mitt liv.

 
Aspergers syndrom - Den som inte får finnas - Teatervänner - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - foto - foto art - foto konst - fotograf - förflutet - livet - mitt förflutna - mitt liv - sagoteatern - skådespelare - skådespeleri - småfolket - teater - teaterföreställning - teaterpjäs - teaterträning
Eva i Dalarna

Astroteatern verkar vara ett helt underbart ställe, Marianne verkar så bra och ni alla ungdomar så goa så man bara vill krama er. Såg er ju på tv och älskade programmen. Har läst din blogg sen dess och tycker du är så fin. Önskar dig en härlig Tokyoresa!
KRAM!

Svar: åh tack vad söt du är :D
Amanda CL

Elin

Blir så glad när jag läser det här. Ryser av glädje för din skull. Du är så värd det här att må bra.

Och ja, du har nog rätt där, att tjejer lär sig hur man ska vara (jävla sociala normer) och bete sig som tjej. Pojkar får lära sig att vara hur fan de vill och göra vad fan de vill (japp jag är feminist). Inte så konstigt att de även visar sina sjuka sidor, de har ju aldrig lärt sig att man inte visar sig själv.

Hittade massa roligt! Kläder och kläder och skor :) Handlar du mycket när du shoppar?
kramar

natalia

Nu går det att kommentera dagens blogg ;D

Emma

Spännande att läsa lite mer om dej! Kram

Linn♡

haha oj vad länge du har spelat då! Men det är ungefär samma som med mig, med handbollen, fast jag har spelat än så länge i runt 9 år då jag började när jag var 6-15 nu då.
Men jag antar att när man hittat sin grej så kan man inte leva utan det♡

Kramar!

ddianasliv.blogg.se

Vad fint att läsa om dina teatererfarenheter. Jag är glad att du står på scen igen och att du kan göra det du älskar så mycket! <3

LIENE

sv: Haha, jag kan ju gilla såna inlägg men kanske inte alla gör, fast det är ju ens egna blogg.

Vilket intressant och bra inlägg :)

Boel

Åh vilket intressant inlägg :D

Sv: Tack!

Pia Widlund

Va roligt att läsa lite om din teaterbakgrund och att du började i Nyköping, bara 6 mil från mig. Teatern har "räddat" många i olika situationer, bl a mig själv under vissa perioder. Den får dig att känna dig behövd och viktig, samtidigt som du får vänner för livet, lär dig samarbeta och utvecklas. Jag kan inte tänka mig någon bättre fritidssyssla.

Anonym

Hej allt bra

Svar: Jadå allt är bra :) sj då?
Amanda CL

sarah

tack

MADDISENJ.SE

Kul att läsa!

Boel

DU förtjänar det bästa :D
Våga ta plats <3

Anna

Vilken berättelse! Och härligt att du hittade tillbaka till inte bara passionen utan även glädjen i det!

Svar: Ja, eller hur? Verkar som en riktigt bra film :)

Elin

Bara några dagar kvar till avfärd för er då!!!

Haha ja, vissa gör ju så. Shoppar när de väl shoppa.
kramar

Anna

Svar: Ja, men gör det. Den är grymt bra! :)

Elin

Så himla roligt för dig! Nervös ännu?
Vart mellanlandar ni?
kramar

natalia

Riktigt intressant att läsa, verkligen! DU är så bra!!

natalia

Önskar dig en fin kväll<3

Erika

Så härligt att läsa, att du fann det igen :)

apeaceofmee.blogg.se

Oj, vilken läsning! Att du var så pass ung när det började med teater. Och tur att Marianne fångade upp dig när du blev deprimerad. Jag förstår verkligen att du kan känna att teatern räddade dig. Då man kan få ut så mycket känslomässigt när man spelar. Både glädje och sorg. Man lär sig dessutom mycket om sig själv och andra människor. Jag själv har också spelat mycket teater. Gick den linjen på gymnasiet bland annat. Jag var en ganska tyst och inbunden tjej innan så teatern gjorde mig mycket mer öppen. Håller dock inte på med det idag då jag tappat intresset, men det har betytt mycket! Kram

Erica

Jag är jättestolt över dig skall du veta <3