Jag klarar vardagen också!

 
Jag hade glömt vad vardagsproblem var, nu står jag inför dem och jag blir frustrerad. Frustrerad på samma sätt som när jag mådde som sämst, bara att då handlade det om andra val, valet mellan livet och döden. Nu måste jag bestämma mig för om jag ska åka buss eller tunnelbana ner på stan, jag står inför så många val, vardagliga saker, saker som alla andra också står inför varje dag. Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit igen och jag trodde verkligen inte att alla dessa små vardagsproblem kunde ge mig så stor beslutsångest. Det är konstigt att jag har längtat så mycket efter något som gör mig så frustrerad nu. Jag pratade om det här när jag var på öppenvården förra gången, min behandlare log och svarade: ”Du har klarat så mycket värre saker, så det här klarar du också!”. När hon sa det kändes det som att jag skulle börja gråta, för hon har så rätt. Jag, min kropp, min hjärna, mina tankar och känslor har klarat så mycket. Och nu när jag har kommit till en ny fas i livet är det både svårt och smärtsamt att erkänna för mig själv att jag måste våga ta ytterligare ett steg i livet. Det var inte länge sen jag ”låtsades” leva, eller vad jag ska kalla det. Innan jag opererades och blev så dålig fysiskt hade jag inte samma kämparglöd som jag har nu. Den fanns men den kändes på ett annat sätt. Jag kan ärligt säga att jag mår rätt bra majoriteten av min vakna tid nu. Jag mådde rätt okej innan också, men på ett helt annat sätt.

Såklart att jag har vissa dagar jag inte vill, vissa stunder jag fortfarande vill ta till fel skar för att lätta min ångest. Men jag gör det inte, jag kan inte förklara varför jag klarar av att stå emot tvånget nu och inte i våras. Kanske har det med att göra att jag helt enkelt fick nog av hur jag blev behandlad av en del inom den somatiska vården eller att jag efter alla års kämpande äntligen har lyckats ändra mina automatiska handlingsmönster, antagligen en kombination. Jag har insett att jag är värdefull inte bara för andra utan även för mig själv! Jag har börjat leva för min egen skull nu. På något sätt tror jag att jag insåg hur skört livet är under den här hösten.

Det har tagit lång tid för mig att komma hit och alla saker som har hänt på vägen hade nog någon slags mening i alla fall. Jag var 19 år och satt utanför rummet där läkarna hade rond för att jag hade glömt att be om dagpermission. När läkarna kom ut så stoppade jag överläkaren och bad om det. Det hade gått riktigt bra för mig i några dagar, tyvärr sa hon nej. Hon tyckte jag skulle vara på avdelningen den här dagen med, hon stannade och sa till mig: ”Du måste ta små, små steg Amanda, jag vet att det är så lätt att falla igen”. Självklart blev jag besviken och förstod inte alls vad hon menade just då, men hon tog sig tiden att sätta sig ner och prata med mig i korridoren. Jag har kvar de orden inom mig, jag förstår precis vad hon menade! Det är bättre att ta det långsamt och faktiskt lyckas än att ta ett jätte stort steg för att sedan falla ner igen, kanske till och med djupare än innan. Jag tänker på det när jag försöker ta för stora steg på en gång.

Nu när jag precis har börjat få vardagsproblem igen, eller det har jag ju alltid haft men nu är vardagsproblemen mina största problem, så känns de minst lika oöverkomliga som de saker som hände förut. Men jag vet: Jag klarar även vardagen!

Och på torsdag ska jag och en personal på DV prata praktik!

 
 
 
Aspergers syndrom - Livet - asperger - asperger syndrom - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - min nya vardag - mina minnen - minnen - vardag - vardagen - vardagsproblem - vardgasbetraktelser
Days by Johanna

Vad glad jag blir av och läsa detta inlägget :)

Svar: :D känns väldigt skönt :D
Amanda CL

Pia Widlund

Visst finns det ett helt gäng med problem att tampas med varje dag. Hoppas du löser dom ett efter ett. Många styrkekramar!

Malin

En del dagar är tuffare än andra men jag tror att man tillslut klarar sig igenom det ändå. Bara man är motiverad till det och man måste samtidigt tillåta sig själv ha dåliga dagar :)

Gabriella

Så skönt att veta att man klarar av något!!

Emelie

Du är så stark <3

Svar: Åh tack fina du <3
Amanda CL

Tisa

Du är en riktig kämpe! :)

Svar: det är du med! <3
Amanda CL

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Allt som händer har nog en mening trots allt, även om det känns svårt att tro i stunden. Skönt att du även kan hantera vardagsproblem :)

Svar: ja men precis :) <3
Amanda CL

annelie

du är stark :D

Svar: tack fina du :) <3
Amanda CL

Christer

Var kul att läsa det här ....