Klagande såhär på kvällskvisten

Oj vad jag fick energi häromdagen, eller ska nog skriva kvällen. När jag gick in till mig runt 21 i onsdagskväll fick jag ett städryck. Först plockade jag ur diskmaskinen och fyllde den igen (såklart). När det var gjort hade jag fortfarande en del energi och började rensa bland mina rena kläder. Visste att jag hade en hel del som jag inte har använt på evigheter kände att det var dags att rensa ut dem, sagt som gjort så fick jag ihop två kassar med kläder. Kläderna har jag skänkt bort tillsammans med lite andra saker. Det finns en insamlingslåda två hus bort från mig, väldigt praktiskt. Jag skänker helst bort mina hela kläder och andra saker jag vill bli av med och då känns det skönt att den lådan finns så nära. Efter att jag var klar med kläderna tog jag tillfället i akt och gick vidare till badrummet. Har så mycket produkter där som jag dels aldrig använder och som dessutom är för gamla och avslutade med att torka ur badrumsskåpet och speglarna. Allt tog ungefär 1,5 timmar. Det är inte ofta jag får såna här städryck men kändes skönt att få det gjort. jag har inte orkat engagera mig i städningen de senaste månaderna för att jag har varit i för dåligt fysiskt skick och väldigt trött. Har som tur är fått hjälp av personalen.

Bjuder på ett gammalt foto på mig

Tog blodprover tidigare i veckan som jag fick svar på samma dag. Jag åkte till labb på sjukhuset för att de brukar lyckas sticka mig på första försöket ibland. Hade inte sån tur den här gången, tre försök och sen fick vi de rör läkaren ville ha. Oftast brukar jag be om att bli stucken kapillärt (i fingertopparna). Men det finns en del prover som inte går att ta så eftersom att det blir felvärden då. Den här gången kallade de in en sjuksköterska som tog prov med öppen nål. Mina blodkärl är inte alls samarbetsvilliga, de spricker, rullar undan, vägrar ge ifrån sig blod, de ytliga kärlen är väldigt tunna eftersom att de större kärlen ligger rätt djupt. Nu är det knappt någon idé att försöka sticka på armarna längre, även fötterna är rätt körda det blir oftast halsen eller nåt annat helt otippat ställe de tillslut lyckas på. Första gången jag gick och tog blodprov på sjukhuset själv var när jag gick i åttan, mina föräldrar hade sagt att jag skulle säga till dem att jag var extremt svårstucken. När jag sa det svarade sjusköterskan: ”Det säger alla”. Jag har varit svårstucken sen jag var bebis, min syster som har samma blodsjukdom och missbildningar i armarna och händerna är också extremt svårstucken sen födseln. Jag har hört andra med samma blodsjukdom att de också är svårstuckna. Oftast tror inte sjukvården på att jag är svårstucken, de lyssnar på labb på sjukhuset. Jag har börjat be dem sticka i halsen med en gång eftersom att varje stick är fruktansvärt för mig. Jag vet att det bara är narkosläkare som egentligen får sticka i halsen eftersom att nålen lätt kan hamna fel. Jag är varken nålrädd eller rädd för blod, jag är rädd för att stickandet aldrig ska ta slut. Ibland har det tagit flera timmar innan blodprov har lyckats tas även fast de ibland använt ultraljud för att kunna se kärlen. Min kropp reagerar med panik, jag kan inte förklara vad som händer, jag kämpar med att andas normalt och inte hålla andan samt att slappna av så att det ska bli lättare att få ut blod. Jag misstänker att det är kroppsminnet som sätter igång när det blir dags att ta blodprov, ibland när jag inte lyckas kontrollera andningen så drabbas jag av extrem panik och ber dem att göra ett uppehåll och testa senare igen. Oftast brukar paniken ha lagt sig efter en kvart eller så igen. Varje stick är ett helvete helt ärligt, det gör extremt ont att bli stucken på fötterna, vid fingrarna och på en hel del andra ställen de har stuckit på också. Mina kärl är helt enkelt sönderstuckna. Jag upplever att väldigt många inom sjukvården inte tar det på allvar när jag säger att jag är svårstucken och att de verkligen inte förstår varför jag får panik. Jag har även hört att när man misslyckas med att sticka 2-3 gånger så ska någon annan försöka, tyvärr verkar en del sköterskor vilja ”bevisa” att de minsann klarar det. Jag orkar sällan ta en diskussion om det då eftersom att jag har fått höra att jag ”vägrar”. Jag förstår att blodprover och nålar behöver sättas men ibland kanske det kan vänta tills min kropp och hjärna lugnat ner sig så att paniken har lagt sig. När jag fick näringsdropp innan operationen jag gjorde tidigare i höstas satte de en PICC-line (en infart som kan sitta kvar i månader) på mig för att det inte gick att sticka mig något mer. Efter operationen togs PICC-linen bort eftersom att den inte behövdes längre. Jag hoppas att blodproverna jag tog i veckan är de sista på ett bra tag! Och jag tror inte det kommer bli nya på ett bra tag eftersom att mina värden har blivit bra igen. Jag vill förtydliga att det är långt ifrån alla inom sjukvården som inte förstår mig, tyvärr är det ju det negativa händelserna jag minns mest.

Just det: mitt blodvärde ligger på 128 nu!

 (Jag behövde mest skriva av mig och klaga lite angående det här, hoppas ni står ut med det)

DBA - Diamond Blackfans Anemi - blodprover - blodsjukdom - dysmeli - mina minnen - minnen - måste få skriva av mig - sjukhus - sjukvården - skriva av mig - städa - städning - svårt att ta blodprov
Sarah

hej allt bra

Natalia

Det går att kolla på saknad på dreamfilmer :)

Christer

Vi måste alla få klaga lite då och då :)
Kan du byta min länk förresten i sidan till www.christerholm.nu

Tackar..

Erika

Skönt med sådana städryck ibland! Kan jag också få ibland :)

Polly Svensson

Duktig du e som fixat och städat. Jag e också svår stucken och ingen lyssnar. Kramis

Pia Widlund

Visst ska vi få klaga lite. Ut med det bara! Stick är det värsta jag vet också!

ddianasliv.blogg.se

Härligt att städa och fixa! Mindre kul med blodprov, att vara svårstucken och sjukvård som inte lyssnar... Jag är också svårstucken (det brukar sluta med att de efter att ha stuckit fel flera gånger skickar hem mig utan att ha lyckats och säger att jag får komma tillbaka en annan dag), men det är nog inte jämförbart med ditt och så har jag inte heller några jobbiga minnen/kroppsminnen kopplat till det. Usch, låter inte roligt! Stor kram!

Natalia

Sv: Har många länder jag vill besöka haha ;)

JoJo

man får klaga lite ibland :)

sv; ja, det är toppen med batteridrivna ljus. har det hemma redan. blockljus, kronljus och värmeljus. såå praktiskt! :)

åh vilken rolig box. och en blombukett är ju aldrig fel att ha hemma heller! :)

Gabriella

Härligt med lite städryck, då får man ju verkligen saker gjorda!!

Erika

Hoppas du fick en fin helg!

sv. Jag hoppas du får ett superfint 2017 :)

emma. Rehn

Det är skönt med sådana där städryck, då känner man sig lite lättare :)