Acceptera och förstå
Jag måste börja med att ge mig själv en eloge med hur jag har hanterat den här veckan. Jag har haft sån ångest och bara velat skrika på grund av den. Jag har försökt hitta på saker för att få den att minska, samtidigt försökte jag hitta orsaker till varför den kom just då och vad jag skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att slippa den. Tillslut skickade jag ett sms till en vän och skrev att jag kanske skulle sluta leta orsaker och bara låta ångesten vara och försöka acceptera den (lättare sagt än gjort). Dagen efter kom jag på vad som antagligen hade gett mig den extrema ångesten och jag insåg att det inte alls var konstigt att jag hade fått sån ångest. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så starkt på den situationen.
Jag måste också försöka förstå att det inte är konstigt att jag får ångest igen, på ett sätt är det konstigare att jag varit så ångestfri det senaste året med tanke på allt som har hänt. Jag tror att min hjärna har skyddat mig från det för att jag varit så fysiskt dålig. Tack vare att min hjärna och kropp inte reagerade med ångest det här året så har jag lyckats hitta strategier och inre styrka att stå emot de självdestruktiva tvångstankar jag har haft under så många år. För en sak jag märkte under den senaste veckan var att jag inte en enda gång kände att jag var tvungen att ta till såna handlingar för att orka. Tvånget kom inte, däremot var ångesten annorlunda. Egentligen inte konstigt heller, jag har aldrig låtit ångesten ”löpa linan ut” så att säga. Förut har jag alltid avbrutit ångestkurvan och sen har den börjat om, och så har det hållit på. Nu finns ångesten där från början till slut, självklart känns det annorlunda då, självklart blir jag handlingsförlamad och vet inte alls vad jag ska göra. Förut försökte jag distrahera tankar nu behövs inte det nu måste jag distrahera ångesten på ett annat sätt, när det handlar om andra upplevelser.
Skönt att du mår bättre, bra att du orkar skriva om det. Hoppas du får en magisk dag idag