Ologiska saker blir tillslut logiska

När jag var tonåring hade jätte svårt att passa tider. Jag kom alltid i tid till skolan men när jag skulle träffa vänner passade jag aldrig tiden. Jag tror att jag var så trygg i mina kompisrelationer att jag visste att det aldrig skulle sluta umgås med mig på grund utav det. Tillslut tror jag att det blev lite av en grej, det visste jag inte passade tider så det är räknade aldrig med jag skulle komma i tid. Självklart brydde jag mig inte om att anstränga mig för att hålla tider. 


(null)


När jag blev djupt deprimerad blev det tvärt om. Jag var livrädd för att andra skulle bli arga på mig så jag började passa tider. Det var inte bara tider jag ändrade mitt förhållningssätt till, jag blev rädd för en massa konstiga saker. Jag blev rädd för att åka gamla hissar med gallerförsedda, av någon konstig anledning var jag rädd för det skulle vara en vampyr eller mördare på hisstaket. Men det jag var absolut rädda för var att hissen skulle ramla ner. Jag blev också rädd för att cykla, något jag hade tyckt om tidigare. När jag bodde i Nyköping cyklade jag överallt men en dag klarade jag inte av att sätta mig på en cykel. 


(null)



Jag kan fortfarande få en del ologiska rädslor, som att bussen ska välta i kurvor, om jag inte nickar eller vinkar och packa ner en bil har stannat vid ett övergångsställe blir jag rädd för att jag ska bli förföljd av bilen eller påkörd, att rulltrappor eller broar ska rasa. Jag vet att alla tre saker är helt ologiska och att risken är nästintill obefintlig för att det skulle hända. Jag har märkt att de rädslorna kommer vid långvarig stress eller jag har haft stark ångest väldigt länge. Vid de tillfällena kan jah även få extremångest när telefonen ringer för att jag är rädd för att personen som ringer ska skälla ut mig. Jag vet inte varför personen skulle skälla ut mig, jag har bara en stark känsla av att jag har gjort fel. 


Något annat som hände mig när jag har väldigt stark ångest är att jag får extrema overklighetskänslor. Jag kan uppleva att mina armar bara blir längre och längre och längre, jag är som en robot som inte kan styra mina handlingar själv, att jag är som i en bubbla och att jag blir fast samma aktivitet utan att ha förmågan att sluta. Jag kan till exempel sitta vid datorn och titta på kläder och bara titta och titta titta även fast hjärnan är för trött för att förstå vad jag ser. Ändå klarar jag inte av att sluta.


Jag avskyr de tankarna och känslorna men det känns skönt att jag oftast förstår varför de kommer ibland numera!

Asperger syndrom - bipolär sjukdom typ 2 - mina tankar - psykiatri - stress
Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Det är så svårt när hela ens liv till slut blir annorlunda pga psykisk ohälsa... Jag vet att min oro många gånger är ologisk, ändå finns den där och gnager ändå :/

Svar: Även fast den är ologisk så är den jobbig och handikappande :/
Amanda CL