Nya kläder!

Idag kom mina nya skor och min nya kappa! Jag tycker att det är jättesvårt att få rättvisa foton med min mobil så därför lägger bara upp foton på skorna, både med och utan blixt! Skona var så mycket snyggare i verkligheten än när jag såg dem på bild. Nu längtar jag till våren! Jag vet inte om det syns, men det är platåsula.


(null)



Idag har jag varit på DV, Det var en personals näst sista dag idag. Egentligen slutar personalen imorgon men då kan jag tyvärr inte åka dit. Jag kommer sakna henne jättemycket! Jag har känt henne i flera år. Vi har haft otroligt roligt ihop, hon har alltid gett alla 100% av sig själv när hon jobbar. 

Jag älskar dem för det!

Har varit på DV två dagar i rad nu. Ska gå fyra dagar i veckan tänkte jag. Kommer inte bli på teatern just nu, jag kommer hålla mig till tidningsredaktionen. Jag har oroat mig så mycket för vad andra min närhet ska tycka om att jag har så svårt för att gå och hålla i saker normalt just nu. Men så har jag insett att de flesta i min närhet bryr sig inte så mycket. De tycker att det viktigaste är att få träffa mig! 

De på DV Är bra på det sättet att de inte kommer med massor av olika frågor. Jag tycker att de flesta har en väldigt stor acceptans för andras situationer. Jag var övertygad om att det skulle komma jättemycket olika frågor om varför jag hade med mig rullstol och hade så svårt att hålla i saker. Men det var bara glada att se mig! Det kom inte ens enda jobbig fråga. Jag älskar dem för det!!!

Det är skönt att mitt dubbelseende har blivit mycket bättre. Nu kan det vara lite suddigt i konturerna ibland. Nu kan jag titta på TV sitta vid datorn, läsa, titta på folk utan att behöva kisa. 

Jag hade väl någon slags "sorgeperiod" för att kunna acceptera situationen jag är i nu. Jag måste hitta helt nya metoder för att göra saker i vardagen, men det går och jag vet ju att det här kommer bli bättre. Men det kommer ta tid! Måste göra det bästa av den tiden. För annars kommer jag gå under psykiskt. Och det är inget jag behöver just nu!

Ska försöka fota lite på torsdag, lämnade min kamera på DV idag. Så ska jag använda ett stativ ställa in skärpan, har en fjärrkontroll till kameran som jag kan använda sen

Otur!

Sitter på DV och redaktionen, vi har bestämt tema till nästa nummer nu. Eftersom att det är nummer 13 så ska vi ha temat ”Otur och skrock”. Ska bli så kul att hitta på något att skriva om. Jag tror att jag vet vad jag ska skriva om, men om ni har några tips på det temat får ni gärna komma med dem!

Måste bara berätta jag köpte tt par jeans på H&M i söndags. Första gången på över 10 år jag har det. Jag har även på mig dem idag! Känns lite märkligt, jag som alltid brukar har kjol eller klänning på mig. Har alltid känt mig så instängd i jeans och tyckt att de varit så stela, även fast de är stretch. 

 
Aspergers syndrom - antenn magasin - asperger - asperger syndrom - nummer 13 - otur - otur och skrock - redaktion - redaktionsmöte - skrock

Antenn Magasin, min teaterresa

 

Strålkastarna släcks och det blir mörkt, ridån går ner och de andra skådespelarna lämnar scenen. Jag står kvar på scenen och känner hur adrenalinet lämnar kroppen. 

 

Teatern har så länge jag kan minnas varit en del av mitt liv på ett eller annat sätt. Jag började spela teater när jag var 5 år; min första roll var som ekorre, en roll jag till min lärares förvåning hittade på själv. Jag var nog aldrig en stor skådespelartalang som barn, men jag var absolut en av de gladaste i gruppen. Ett för glattbarn som inte riktigt förstod sig på det sociala samspelet. Tack vare teatern har jag lärt mig vad socialt sampel är. Jag har lärt mig att tolka och känna igen känslor både hos mig själv och andra. 

 

När jag gick in i en djup depression avslutade jag allt som hade med teater att göra. Jag fick en extrem scenskräck och bestämde mig för att jag aldrig någonsin varken skulle stå på scen igen eller ens tänka tillbaka på mitt gamla intresse. Jag har haft många olika fritidsintressen som barn, men teatern var det som jag aldrig gav upp. Alla mina vänner fanns i gruppen och jag kände mig hemma med dem. I och med depressionen slogs många drömmar i spillror. Som många andra hade jag en dröm om att bli känd. Först som skådespelare, men med åren ändrades mina planer och jag drogs mer och mer till filmvärlden. När jag gick i åttan regisserade jag en kortfilm som jag och mina vänner i teatergruppen spelade in. Kan inte säga att jag var den snällaste regissören men jag tror att jag fick skådespelarna att förstå sina karaktärer och att stå upp för deras handlingar. En skådespelerska vann pris för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare i en amatörfilmfestival som hette FRAME, vi vann även pris för bästa film i vår åldersklass. Måste erkänna att jag blev stolt över både henne och mig.

 

Jag övergav mina drömmar för att gå in i en annan värld kantad av sjukdom och diagnoser. Jag blev en annan människa, en person som förlorade alla sociala koder och som plötsligt inte förstod sig på vad socialt samspel handlade om. Med andra ord: allt arbete jag lagt ner på teatern när jag var yngre försvann helt. Jag vägrade se tillbaka för att slippa inse att även jag kunde bli något. För mig kändes det som om mitt liv var över i samma sekund jag steg in på psykologens rum och jag fick höra att jag skulle bli inlagd. För mig var hennes ord då en bekräftelse på att jag var värdelös och att inget jag drömt om skulle bli sant. Någonstans på vägen mellan högstadiet och gymnasiet förlorade jag mig själv.

 

Jag ville ofta prata om teater och filmtiden när andra frågade om mina intressen, men jag lade alltid till att jag inte längre kunde stå för dem. När andra frågade om jag ville börja spela teater igen svarade jag att jag aldrig mer skulle stå på scen igen, att jag inte vågade. Och kanske hade det fortsatt så om jag inte hade kommit i kontakt med den dagliga verksamheten hos Stöd & Resurs. 

 

Det var när jag blev erbjuden en plats i deras nystartade teaterverksamhet 2010. Då såddes ett frö i min hjärna om att jag kanske skulle börja med teater igen. Men jag var inte redo att ta upp det intresset igen. Efter något år blev jag återigen erbjuden en plats och den här gången tackade jag ja. Vi skulle skriva Astroteaterns andra pjäs och hade kommit överens om att det skulle bli en komedi. Eftersom vi alltid skriver våra pjäser själva så började vi spåna på idéer. Andra gången vi träffades den terminen fick vi i uppgift att skriva en kort berättelse om en händelse i vårt liv och jag slängde snabbt ihop en text. Där tog det stopp, jag skrev inte mycket mer till den pjäsen. Och jag valde själv att inte skriva en roll till mig i det som sedan blev Sanning och Kafka.

 

Eftersom att jag tidigare hade gått en manuskurs så hade jag dramaturgin i ryggmärgen. När jag fick erbjudandet om att skriva en helt egen pjäs med Marianne så valde jag att skriva om ett gammalt filmmanus jag hade skrivit flera år innan. Det blev Astroteaterns tredje pjäs: Den som inte får finnas. Redan då hade det kommit på tal att jag gärna ville regissera, men själv ansåg jag att det skulle bli för svårt för mig då jag ännu inte kände mig tillräckligt säker på mig själv. Jag spelade istället en av rollerna. När jag skrev pjäsen började mina drömmar sakta väckas till liv igen. Jag fann glädjen i att skriva och att få leva med mina karaktärer och berättelsen. Att se den växa fram och se hur de olika karaktärerna kom till liv betydde oerhört mycket för mig. När det var dags för premiär och jag stod bakom scenen så var all scenskräck som bortblåst. Jag kände bara den pirrande känslan av nervositet i magen - och förväntan över att få komma ut på scenen och börja spela inför publik. Precis som när jag var liten glömde jag bort att publiken fanns i salongen och allt flöt bara på

 

Efter den spelperiodens slut började arbetet meden ny pjäs och jag bestämde mig för att faktiskt spela en roll i TablettRoulette. Jag blev sjuksköterskan Klara - och då blommade jag ut. Jag älskade att spela den rollen, även om det var segt att komma iväg, orka vara med och repa in pjäsen i början. Men när vi skulle börja vår andra spelperiod av TablettRoulette kände jag att motivationen försvann. Jag ville något mer, jag ville utvecklas - och då började vi återigen prata om att jag skulle lära mig mer om regi. Under tiden SVT filmade dokumentärserien Den som får finnas bestämde jag och Marianne att jag skulle bli regiassistent. Andra spelperioden av TablettRoulette blev jag istället sufflös. Det betyder att jag ska hänga med i manus hela tiden om någon skulle behöva hjälp med en replik. Ibland var jag för snabb med att påminna om repliker, det är en konst att lära sig se om en av skådespelarna har glömt bort sina repliker. Ibland är det ju en del av pjäsen att det ska vara tyst just i ett särskilt ögonblick. 

 

När dokumentärinspelningen var över fortsatte vi att jobba på de två pjäser som årets föreställning består av. Jag fick erbjudande om att inte bara vara regiassistent, utan även regissera (med Mariannes hjälp) en av pjäserna: Solhemmet. Regi är något jag varit intresserad av länge men inte har kunnat så mycket om. Att stå på scenen är visserligen roligt, men att vara med och regissera är roligare! Jag tycker om att hjälpa de andra med att hitta sina karaktärer och att se dem växa i sina  roller. Att bidra till att få fram en snygg scenbild så att det skapar rätt stämning i föreställningen är också väldigt kul. Både jag och de andra växer mer och mer för varje gång vi repar. Jag lär känna både mig själv och de andra deltagarna på ett nytt sätt. 

 

Vårt sätt att arbeta bygger på att varje skådespelare får vara med och utveckla sin karaktär genom att lägga in inre och yttre beteenden som de vill arbeta på. Det kan vara att stå upp mer för sig själv, att få mer pondus, prata högre eller något annat just den personen vill öva på. Vi skapar utifrån önskemålen en karaktär som har en del av de egenskaperna. På det sättet fick till exempel karaktären Klara mig att våga stå upp mer för mig själv. När vi gör karaktärerna brukar varje person dessutom få komma på ett djur som passar in på karaktärsdragen de vill ha. När vi repeterar en del scener får skådespelarna spela scenen som djuret de valt; bete sig och reagera som just det djuret skulle göra i olika situationer.

 

I Dubbeldeckaren, den andra pjäsen som kommer att spelas i årets föreställning är jag Mariannes regiassistent. Jag brukar anteckna det mesta om hur skådespelarna ska stå och gå samt vilka uttryck de ska använda. Genom att studera hur hon arbetar lär jag mig både ledarskap och hur jag kan utveckla min regissörsroll. Jag lär mig också mycket om psykologi, pedagogik och personlig utveckling när jag ser henne arbeta. 

 

 
 
Aspergers syndrom - antenn magasin - artikel