Jag älskar dem för det!

Har varit på DV två dagar i rad nu. Ska gå fyra dagar i veckan tänkte jag. Kommer inte bli på teatern just nu, jag kommer hålla mig till tidningsredaktionen. Jag har oroat mig så mycket för vad andra min närhet ska tycka om att jag har så svårt för att gå och hålla i saker normalt just nu. Men så har jag insett att de flesta i min närhet bryr sig inte så mycket. De tycker att det viktigaste är att få träffa mig! 

De på DV Är bra på det sättet att de inte kommer med massor av olika frågor. Jag tycker att de flesta har en väldigt stor acceptans för andras situationer. Jag var övertygad om att det skulle komma jättemycket olika frågor om varför jag hade med mig rullstol och hade så svårt att hålla i saker. Men det var bara glada att se mig! Det kom inte ens enda jobbig fråga. Jag älskar dem för det!!!

Det är skönt att mitt dubbelseende har blivit mycket bättre. Nu kan det vara lite suddigt i konturerna ibland. Nu kan jag titta på TV sitta vid datorn, läsa, titta på folk utan att behöva kisa. 

Jag hade väl någon slags "sorgeperiod" för att kunna acceptera situationen jag är i nu. Jag måste hitta helt nya metoder för att göra saker i vardagen, men det går och jag vet ju att det här kommer bli bättre. Men det kommer ta tid! Måste göra det bästa av den tiden. För annars kommer jag gå under psykiskt. Och det är inget jag behöver just nu!

Ska försöka fota lite på torsdag, lämnade min kamera på DV idag. Så ska jag använda ett stativ ställa in skärpan, har en fjärrkontroll till kameran som jag kan använda sen

Insikt!

Nu när jag har varit på teatern två dagar den här veckan och varit ledig tre dagar så känner jag mig pigg och orkar rätt normalt igen. Då kommer tankarna om att jag kanske ska försöka åka till dv en dag till nästa vecka men igår stannade jag upp i de tankarna och började tänka efter. Bara för att jag är pigg och orkar mer nu så betyder inte det att jag måste köra på igen. Jag vill ju inte behöva vara hemma och bara sova, när jag är hemma på vardagarna, kvällarna och helgerna vill jag orka göra saker och inte bara sova. Det är ju antagligen för att jag har varit ledig tre dagar som gör att jag orkade åka iväg till mamma och hennes man igårkväll och som jag orkar gå en sväng på stan idag med dem. I torsdags var jag så trött att jag knappt orkade tänk. Igår började tröttheten släppa under dagen och jag blev piggare. Jag ska och måste se till att jag fokuserar 100% på teatern i höst, jag ska ju regissera två pjäser och det vill jag orka! Jag vill orka vara social på teatern, vara med i övningar, göra de praktikantuppgifter jag har och samtidigt orka förstå vad som händer. Jag har så lätt att bara köra på så fort jag får energi. Jag måste få in det här tankesättet i min hjärna och i mina handlingar nu för att inte köra slut på mig själv. Teatern är det jag vill och jag vill inte förlora lusten till den igen!


Här nedanför är en kappa jag har köpt!

In the nature

Jag är fortfarande stolt över gårdagen!

Åkte till DV idag, vi plockade ihop lite pastasallad och satte oss ute i en park som ligger nära lokalen. Jag hade på mig min nya tröja, trivs så bra i den! Imorgon ska jag ta med mig den rosa kjolen till lokalen, det finns både måttband och en bra tygsax där så jag kan mäta och klippa kjolen till en bra längd.

 
Jag måste berätta, igår när jag satt på bussen mötte jag en av mina Facebook vänner. Vi blev vänner för två år sen på ett lite annorlunda sätt. Våra kort blev förväxlade under en färdtjänstresa. På kvällen när vi hade fått tillbaka våra kort så la hon till mig på Facebook. Sen dess har vi haft samåkning några gånger men det var ett tag sen. Jag tyckte det var riktigt kul att träffa henne på bussen! Har funderat på när jag skulle stötta på henne där, vi bor på samma busslinje.
 
 
Asperger - Livet - asperger syndrom - buss - daglig verksamhet - dv - träffa vänner

Acceptera och förstå


Jag måste börja med att ge mig själv en eloge med hur jag har hanterat den här veckan. Jag har haft sån ångest och bara velat skrika på grund av den. Jag har försökt hitta på saker för att få den att minska, samtidigt försökte jag hitta orsaker till varför den kom just då och vad jag skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att slippa den. Tillslut skickade jag ett sms till en vän och skrev att jag kanske skulle sluta leta orsaker och bara låta ångesten vara och försöka acceptera den (lättare sagt än gjort). Dagen efter kom jag på vad som antagligen hade gett mig den extrema ångesten och jag insåg att det inte alls var konstigt att jag hade fått sån ångest. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så starkt på den situationen.

Jag måste också försöka förstå att det inte är konstigt att jag får ångest igen, på ett sätt är det konstigare att jag varit så ångestfri det senaste året med tanke på allt som har hänt. Jag tror att min hjärna har skyddat mig från det för att jag varit så fysiskt dålig. Tack vare att min hjärna och kropp inte reagerade med ångest det här året så har jag lyckats hitta strategier och inre styrka att stå emot de självdestruktiva tvångstankar jag har haft under så många år. För en sak jag märkte under den senaste veckan var att jag inte en enda gång kände att jag var tvungen att ta till såna handlingar för att orka. Tvånget kom inte, däremot var ångesten annorlunda. Egentligen inte konstigt heller, jag har aldrig låtit ångesten ”löpa linan ut” så att säga. Förut har jag alltid avbrutit ångestkurvan och sen har den börjat om, och så har det hållit på. Nu finns ångesten där från början till slut, självklart känns det annorlunda då, självklart blir jag handlingsförlamad och vet inte alls vad jag ska göra. Förut försökte jag distrahera tankar nu behövs inte det nu måste jag distrahera ångesten på ett annat sätt, när det handlar om andra upplevelser.

 
Jag märker att jag kan få ångest och framförallt extremt obehag och rädsla av en del märkliga saker. Jag kan vilja gråta av en del scener i TV-serier, antagligen för att det väcker minnen från operationen. Jag måste tillåta mig själv att återhämta mig, det var inte ens ett år sen jag opererades, sen dog min mormor, mina ben blev märkliga och andra saker har hänt. Självklart påverkar det mig mer än jag tror! Mer än jag kanske har velat inse. Jag är så glad att jag har DV och teatern, där de faktiskt tillåter mig att vara trött, vara hemma och ta det lugnt. Ibland svarar de även att de tycker att det är bra att jag är hemma några dagar och vilar. De känner mig så bra och vet att om jag pressar mig för mycket blir jag borta i flera veckor. Ibland ser de att jag är trött innan jag ens har märkt det. I höst ska jag hitta tillbaka till teatern och framförallt orken men jag ska inte pressa mig. Utmana mig men ochkså lyssna på både min kropp och när det psykiska säger stop.
 
Asperger - Bipolär - Livet - Minnen - Trötthet - bipolär sjukdom - bipolär sjukdom typ 2 - bipolär typ 2 - dv - teatern - vila