Amanda CL - Life is art

Nu ska jag nå mina drömmar!

Publicerad 2017-06-16 14:41:34 i Livet - Asperger syndrom, Livet - Bipolär sjukdom typ 2,

Jag har kämpat de senaste åren, just nu känner jag att vakren vill eller behöver räkna efter hur många år. Jag har kämpat för att dö, jag har kämpat för att försvinna, för att få andra att förstå att jag inte är värd något, för att radera hela mig. Samtidigt har andra kämpat för att jag ska överleva och få ett liv, ett värdigt liv och för att jag ska börja tycka om, kanske till och med älska mig själv igen. Jag kämpar idag också men inte för att dö, idag kämpar jag för att nå mina drömmar.

 Jag vet inte riktigt vad som fick mig att börja kämpa för livet, mot alla tankar och handlingar. Egentligen hade jag tröttnat på allt för länge sen men jag hade aldrig vågat testa annat än det jag gjorde. Idag vet jag att det var en ond cirkel egentligen visste jag det redan då men att erkänna det var svårt. Om jag hade erkänt det då var jag rädd för att jag skulle sluta. Låter helt galet när jag tänker på det! Men det var mitt sätt att hantera känslor, tankar, situationer, mitt sätt att leva på. Varken ett bra eller hållbart sätt men jag kände mig ändå ”trygg” i det.

 

 Jag kom till ett HVB hem som hjälpte mig att hitta vardagliga rutiner, blev av med mediciner, fick vänner IRL igen och jag blev sedd! Jag blev sedd som en människa av andra än min familj. Jag var inte van vid att vården såg mig som en vanlig människa. På HVB hemmet uppmuntrade de mig att hålla på med mina intressen, fota, virka, pyssla, naglar och gå ut på stan. Att bara leva ett så normalt liv det gick. Jag fick börja vänja mig vid hur det var att leva med sunda rutiner, våga börja sökandet efter mig igen. Det har tagit många år till men jag fick en grund att stå på och fick beviska för mig själv att jag faktiskt gillade det.

 Det har tagit många år för mig att våga sluta med ett handlingssätt jag var så van vid! Jag menar verkligen våga, för jag använde alla självdestruktiva handlingar för att överleva, först var det för att jag bara ville dö, jag ville inget hellre än att få slippa allt. Men sen blev det ett tvång för mig, jag hade tankar och bilder i huvudet, jag försökte prata om dem men det hjälpte inte kände jag. Tvångstankarna och bilderna försvann inte för att jag pratade om dem, tillslut drömde jag om det, allt precis allt var den tanken som fanns i mitt huvud! Tankarna försvann när jag gjorde dem, då blev det ”lugnt” i mitt huvud. Självklart kom ju tankarna tillbaka och så fortsatte det. Även fast jag inte ville dö längre höll tankarna som ledde till mina handlingar på att ta död på mig. Inte ens den vetskapen räckte för att jag skulle klara av att stå emot tankarna. Jag som hade velat dö, som hade gjort allt för att dö gjorde nu saker tvångsmässigt som kunde ta död på mig även fast jag ville inte dö längre.

 Det är så mycket svårare än vad man tror att sluta med ett tvångsmässigt beteende som dessutom har känts som en trygghet. Jag har suttit hos min öppenvårdskontakt så många gånger och pratat om att jag inte förstod vad andra tänkte på, jag mindes inte vad jag hade tänkt på innan jag blev deprimerad och sjuk. 

 När jag fick mina diagnoser (Asperger syndrom och bipolär sjukdom typ 2) så kunde jag börja förlåta mig själv för allt jag har gjorde mot mig själv. Bipolär diagnosen fick jag 5 år efter Asperger diagnosen har jag för mig. Jag började förstår hur jag påverkas av båda diagnoserna, sen när jag och min kontakt började prata om att mitt självdestruktiva beteende påminde om tvång blev det lättare. Jag slutade skuldbelägga mig själv så mycket och började sakta men säkert acceptera varför jag gjorde som jag gjorde mot mig själv. Jag har kämpat mycket med om acceptans gör det okej för mig att göra som jag har gjort mig själv men jag har också märkt och förstått vad allt jag gjort mig själv har förstört i mitt liv och mina drömmar! Jag kan inte både skada mig och samtidigt vilja bli teaterregissör. Självklart går det men det är inte optimalt. När jag övertalade mig själv att mina tankar inte kan skada mig men att handlingarna tankarna leder till skadar mig föll en bit på plats. Jag skulle kunna skriva mycket om det här men just nu räcker det här. Jag har mycket osorterade tankar om det här i huvudet just nu och har svårt att strukturera upp dem.

 Det jag vill komma fram till är att det är inte lätt att sluta med ett destruktivt beteende, det är inte lätt att ändra något beteende alls. Det kräver så mycket jobb från en och att sluta med ett destruktivt beteende är extremt modigt!

 

Jag är så tacksam över att jag kan hantera alla tankar, impulser och handlingar och framförallt att jag fortfarande lever!

Nu ska jag nå mina drömmar!

 

Flowerlife

Publicerad 2017-06-07 21:50:04 i Foto - Konst, Livet - Asperger syndrom, Livet - Astroteatern, Livet - Teater,

 
Jag har skrivit om att teatern har hjälpt mig, att jag hittat tillbaka till mig själv, ”Den riktiga Amanda”. Inte den jag var innan jag blev deprimerad och fick namn på de diagnoser jag lever med utan den Amanda som har samlat ihop alla erfarenheter och svårigheter och skapat den person jag är idag. Teatern hjälpte mig att hitta tillbaka till personen som vågade ta plats och säga vad jag tyckte och tänkte, den positiva och kreativa personen. Genom att lägga till det till de erfarenheter jag har fått genom alla år inom psykiatrin så har jag blivit den Amanda jag är idag!
 

I perioder arbetar vi mycket med känslor på teatern, även hur man förväntas bete sig i olika situationer och vad som händer om man helt plötsligt går emot hur man borde bete sig. Också att identifiera känslor och förstå vad en känsla är. Vi kan prata om ögonkontakt, hur andra kan tolka ens kroppsspråk i olika situationer också vad som händer i en när man går emot känslor. Ibland gör vi samma improvisation men med olika känslor och beteenden för att se hur det kan få de andra att känna sig. Jag tycker det är fascinerande som idag när vi spelade mot varandra först som att vi var nära vänner, vi hälsade, pratade tog ögonkontakt och allt. Efter det var det samma personer på samma ställe fast att det var första gången de här två tog en fika tillsammans. Jag tycker det är lite häftigt att jag märkte att det blev svårare att föra ett samtal när jag gick in med känslan att jag inte kände min motspelare på samma sätt som jag egentligen gör.

 
 Jag tror det är bra för alla att se utifrån hur man kan uppfattas med ett visst kroppsspråk, jag kanske uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag menar. Jag kan ju uppfattas som avståndstagande även fast jag inte är det! Det är sällan man är medveten om hur andra uppfattar en, vad ett visst kroppsspråk kan förmedla.

Det är stor skillnad på alla i grupperna också, det är kul att se hur alla utvecklas!

 

 

 
 
 
 
 
 

Första dagen avklarad!

Publicerad 2017-04-26 16:20:49 i Foto - Konst, Livet - Asperger syndrom, Livet - Astroteatern,

 
Första dagen som praktikant avklarad! Det jag gör som praktikant skiljer sig inte så mycket från vad jag gjort tidigare. Bara det att jag ska göra en del saker nu för att det står i mina arbetsuppgifter och inte för att hjälpa till om jag vill. Vi håller på med improvisationsövningar just nu. Det var länge sen jag tyckte det var såhär roligt att vara med i improvisationsövningar. Jag tyckte det var det roligaste med teater när jag började när jag var barn. När jag började på Astroteatern tyckte jag att det var väldigt jobbigt och det senaste året har jag knappt orkat medvera alls i improvisationer eller andra dramaövningar men nu känns det riktigt kul igen. Det blir både roligt och utvecklande, framförallt när vi arbetar med olika känslor i improvisationerna. På onsdag börjar jag gå från 9 på morgonen igen. Ska bli spännande att arbeta med första gruppen också. 
 
 
 Efter teatern följde jag med Anna (en vän från teatern) hon behövde hjälp att hitta. Eftersom att jag helst inte vill åka hem direkt efter teatern utan göra något mer för att dagen ska bli lite längre så erbjöd jag mig att följa med henne dit hon skulle så att hon skulle slippa åka vilse. Sitter i min soffa nu och tittar på Star Trek, är lite sugen på att ge mig ut och fota när Star Trek är slut. Nu började solen skina också så tror jag ger mig ut på en kort promenad.
 
 
Vill någon av er att jag skriver lite med vad blodsjukdomen innebär? 

Om

Min profilbild

Amanda CL

En 29 åring vars liv handlar om teater, foto och skrivande. Kontakta mig på: amandacarlberg@hotmail.com

Follow Life is art

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Annons

Prenumerera och dela