Amanda CL - Life is art

Nu ska jag nå mina drömmar!

Publicerad 2017-06-16 14:41:34 i Livet - Asperger syndrom, Livet - Bipolär sjukdom typ 2,

Jag har kämpat de senaste åren, just nu känner jag att vakren vill eller behöver räkna efter hur många år. Jag har kämpat för att dö, jag har kämpat för att försvinna, för att få andra att förstå att jag inte är värd något, för att radera hela mig. Samtidigt har andra kämpat för att jag ska överleva och få ett liv, ett värdigt liv och för att jag ska börja tycka om, kanske till och med älska mig själv igen. Jag kämpar idag också men inte för att dö, idag kämpar jag för att nå mina drömmar.

 Jag vet inte riktigt vad som fick mig att börja kämpa för livet, mot alla tankar och handlingar. Egentligen hade jag tröttnat på allt för länge sen men jag hade aldrig vågat testa annat än det jag gjorde. Idag vet jag att det var en ond cirkel egentligen visste jag det redan då men att erkänna det var svårt. Om jag hade erkänt det då var jag rädd för att jag skulle sluta. Låter helt galet när jag tänker på det! Men det var mitt sätt att hantera känslor, tankar, situationer, mitt sätt att leva på. Varken ett bra eller hållbart sätt men jag kände mig ändå ”trygg” i det.

 

 Jag kom till ett HVB hem som hjälpte mig att hitta vardagliga rutiner, blev av med mediciner, fick vänner IRL igen och jag blev sedd! Jag blev sedd som en människa av andra än min familj. Jag var inte van vid att vården såg mig som en vanlig människa. På HVB hemmet uppmuntrade de mig att hålla på med mina intressen, fota, virka, pyssla, naglar och gå ut på stan. Att bara leva ett så normalt liv det gick. Jag fick börja vänja mig vid hur det var att leva med sunda rutiner, våga börja sökandet efter mig igen. Det har tagit många år till men jag fick en grund att stå på och fick beviska för mig själv att jag faktiskt gillade det.

 Det har tagit många år för mig att våga sluta med ett handlingssätt jag var så van vid! Jag menar verkligen våga, för jag använde alla självdestruktiva handlingar för att överleva, först var det för att jag bara ville dö, jag ville inget hellre än att få slippa allt. Men sen blev det ett tvång för mig, jag hade tankar och bilder i huvudet, jag försökte prata om dem men det hjälpte inte kände jag. Tvångstankarna och bilderna försvann inte för att jag pratade om dem, tillslut drömde jag om det, allt precis allt var den tanken som fanns i mitt huvud! Tankarna försvann när jag gjorde dem, då blev det ”lugnt” i mitt huvud. Självklart kom ju tankarna tillbaka och så fortsatte det. Även fast jag inte ville dö längre höll tankarna som ledde till mina handlingar på att ta död på mig. Inte ens den vetskapen räckte för att jag skulle klara av att stå emot tankarna. Jag som hade velat dö, som hade gjort allt för att dö gjorde nu saker tvångsmässigt som kunde ta död på mig även fast jag ville inte dö längre.

 Det är så mycket svårare än vad man tror att sluta med ett tvångsmässigt beteende som dessutom har känts som en trygghet. Jag har suttit hos min öppenvårdskontakt så många gånger och pratat om att jag inte förstod vad andra tänkte på, jag mindes inte vad jag hade tänkt på innan jag blev deprimerad och sjuk. 

 När jag fick mina diagnoser (Asperger syndrom och bipolär sjukdom typ 2) så kunde jag börja förlåta mig själv för allt jag har gjorde mot mig själv. Bipolär diagnosen fick jag 5 år efter Asperger diagnosen har jag för mig. Jag började förstår hur jag påverkas av båda diagnoserna, sen när jag och min kontakt började prata om att mitt självdestruktiva beteende påminde om tvång blev det lättare. Jag slutade skuldbelägga mig själv så mycket och började sakta men säkert acceptera varför jag gjorde som jag gjorde mot mig själv. Jag har kämpat mycket med om acceptans gör det okej för mig att göra som jag har gjort mig själv men jag har också märkt och förstått vad allt jag gjort mig själv har förstört i mitt liv och mina drömmar! Jag kan inte både skada mig och samtidigt vilja bli teaterregissör. Självklart går det men det är inte optimalt. När jag övertalade mig själv att mina tankar inte kan skada mig men att handlingarna tankarna leder till skadar mig föll en bit på plats. Jag skulle kunna skriva mycket om det här men just nu räcker det här. Jag har mycket osorterade tankar om det här i huvudet just nu och har svårt att strukturera upp dem.

 Det jag vill komma fram till är att det är inte lätt att sluta med ett destruktivt beteende, det är inte lätt att ändra något beteende alls. Det kräver så mycket jobb från en och att sluta med ett destruktivt beteende är extremt modigt!

 

Jag är så tacksam över att jag kan hantera alla tankar, impulser och handlingar och framförallt att jag fortfarande lever!

Nu ska jag nå mina drömmar!

 

Påfågel + fråga

Publicerad 2017-04-20 17:01:00 i Foto - Staden, Frågor och svar, Livet, Livet - Asperger syndrom, Livet - Bipolär sjukdom typ 2,

En otroligt trött dag, är ju ledig på torsdagar och tur är det. Gick och la mig tidigt igår, var trött och ville få ner ångestnivån, så jag la mig och lyssnade på ljudbok. Imorse åt jag frukost och hade tänkt sitta uppe och se dagens två avsnitt av Hem till gården men jag var så trött så jag valde att lägga mig och lyssna på ljudbok igen. Nu har min potatis precis börjat koka och jag ska snart börja steka fiskpanetten jag tänkte äta till middag. Har varit skönt att bara vila idag, behövdes verkligen.

Är nyfiken, har någon av er gjort egen falafel från grunden eller från mix?

 

Teater igen!

Publicerad 2017-04-17 18:56:48 i Foto - Astroteatern, Livet - Asperger syndrom, Livet - Astroteatern, Livet - Bipolär sjukdom typ 2, Livet - Vänner,

De senaste dagarna har varit skumma vädermässigt tycker jag. För några dagar sedan såg jag ett foto på Instagram som en vän till mig hade lagt upp, svarta moln men skinande sol, det gav en märklig känsla kan jag säga. Jag tycker den känslan har dröjt sig kvar när jag tittar ut. Nyss yrde det stora snöflingor utanför fönstret, på något sätt kopplade jag inte att det var snö direkt för de påminde om höstlöv bara att det var vitt.

 
När jag vaknade imorse kändes allt fel i både kroppen och huvudet. Det var trångt i bröstkorgen och jag kände igen att ångesten var påväg. Både i fredags och lördags har ångesten hållit sig på en bra nästan obefintlig nivå, men sen har den kommit och gett et obehaglig känsla av att inte vilja längre och inte orka med ångesten. Jag har gjort som jag brukar, distraherat mig på olika sätt för att sen lägga mig och lyssna på någon podd tills jag somnat för natten. Så jag valde att gå och vila igen efter att jag hade ätit frukost, satte på en podd och sen började hjärnan spinna på med idéer till teaterpjäsen jag har börjat på. Tyvärr har den legat på is väldigt länge. För några år sedan skrev jag bara utan att egentligen tänka, jag skrev scen för scen och alla repliker och karaktärerna kom in när de behövdes, nu tänker jag för mycket. Nu försöker jag skriva ner hela idéen först och göra hela linjen innan jag skriver. Så nu tänkte jag försöka freestyla igen och lägga linje och karaktärer efter att jag skrivit allt.
 
På onsdag är det teater igen, jag har inte varit på teatern på två månader. Men nu är det dags att börja igen. En ny start men ny ork och lust. Och imorgon ska jag träffa en vän och en av hennes döttrar.
 

Om

Min profilbild

Amanda CL

En 29 åring vars liv handlar om teater, foto och skrivande. Kontakta mig på: amandacarlberg@hotmail.com

Follow Life is art

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Annons

Prenumerera och dela