Kaos i hjärnan

Jag har så mycket känslor och tankar inom mig. Det känns som att jag åker bergochdalbana inom mig, ändå kan jag inte få det ur mig. Jag vet vad jag känner men har svårt att förklara. Det är minst hundra olika tankar och funderingar i hjärnan. Det ger mig ångest och gör mig väldigt trött även fast det inte bara är negativt utan minst lika mycket positivt. Det är svårt när jag svänger såhär mycket. För några år sedan svängde jag såhär mycket i mitt mående varje dag! Jag förstår verkligen varför jag var så trött då!


Det har och är en väldigt påfrestande livssituation just nu. Men som min KP på öppenvården säger jag har klarat svåra situationer förr!


(null)


Funderar på att sätta mig och försöka få ner alla tankegångar och känslor i skrift imorgon. Så jag slipper det extrema kaoset i hjärnan och kanske kan förklara för min KP i öppenvården bara för att få det ur mig och ventilera det ordentligt. 


(null)


bipolär sjukdom typ 2 - livet - mitt liv - virrvarr av känslor - ångest

Uppdatera mitt liv!

Är en lugn dag för mig idag. Gjorde ju mer saker igår än jag gjort på länge och vill orka åka till DV imorgon. 


(null)


Jag beställde lite saker från H&M nyss. Jag känner att jag verkligen vill köpa nya kläder! Jag vill "uppdatera" mitt liv och känna att jag lever igen! Jag har inte skadat mig själv på minst 1,5 år (jag minns inte exakt vet bara att det är lång tid), jag har lärt mig att hantera både mot och medgångar utan att använda destruktiva metoder. Förut hade jag svårt att hantera medgångar minst lika mycket som motgångar. Om något gick bra kände jag ibland "tvingad" (av mig själv) att sabotera det och tvången om att skada mig på något sätt satte igång. Det har varit väldigt svårt att bryta tvången angående det här och lära mig att göra på andra sätt i de situationer jag tidigare skadat mig vid. 


(null)


Asperger syndrom - bipolär sjukdom typ 2 - livet - min framtid - mitt liv

Ologiska saker blir tillslut logiska

När jag var tonåring hade jätte svårt att passa tider. Jag kom alltid i tid till skolan men när jag skulle träffa vänner passade jag aldrig tiden. Jag tror att jag var så trygg i mina kompisrelationer att jag visste att det aldrig skulle sluta umgås med mig på grund utav det. Tillslut tror jag att det blev lite av en grej, det visste jag inte passade tider så det är räknade aldrig med jag skulle komma i tid. Självklart brydde jag mig inte om att anstränga mig för att hålla tider. 


(null)


När jag blev djupt deprimerad blev det tvärt om. Jag var livrädd för att andra skulle bli arga på mig så jag började passa tider. Det var inte bara tider jag ändrade mitt förhållningssätt till, jag blev rädd för en massa konstiga saker. Jag blev rädd för att åka gamla hissar med gallerförsedda, av någon konstig anledning var jag rädd för det skulle vara en vampyr eller mördare på hisstaket. Men det jag var absolut rädda för var att hissen skulle ramla ner. Jag blev också rädd för att cykla, något jag hade tyckt om tidigare. När jag bodde i Nyköping cyklade jag överallt men en dag klarade jag inte av att sätta mig på en cykel. 


(null)



Jag kan fortfarande få en del ologiska rädslor, som att bussen ska välta i kurvor, om jag inte nickar eller vinkar och packa ner en bil har stannat vid ett övergångsställe blir jag rädd för att jag ska bli förföljd av bilen eller påkörd, att rulltrappor eller broar ska rasa. Jag vet att alla tre saker är helt ologiska och att risken är nästintill obefintlig för att det skulle hända. Jag har märkt att de rädslorna kommer vid långvarig stress eller jag har haft stark ångest väldigt länge. Vid de tillfällena kan jah även få extremångest när telefonen ringer för att jag är rädd för att personen som ringer ska skälla ut mig. Jag vet inte varför personen skulle skälla ut mig, jag har bara en stark känsla av att jag har gjort fel. 


Något annat som hände mig när jag har väldigt stark ångest är att jag får extrema overklighetskänslor. Jag kan uppleva att mina armar bara blir längre och längre och längre, jag är som en robot som inte kan styra mina handlingar själv, att jag är som i en bubbla och att jag blir fast samma aktivitet utan att ha förmågan att sluta. Jag kan till exempel sitta vid datorn och titta på kläder och bara titta och titta titta även fast hjärnan är för trött för att förstå vad jag ser. Ändå klarar jag inte av att sluta.


Jag avskyr de tankarna och känslorna men det känns skönt att jag oftast förstår varför de kommer ibland numera!

Asperger syndrom - bipolär sjukdom typ 2 - mina tankar - psykiatri - stress

Insikt!

Nu när jag har varit på teatern två dagar den här veckan och varit ledig tre dagar så känner jag mig pigg och orkar rätt normalt igen. Då kommer tankarna om att jag kanske ska försöka åka till dv en dag till nästa vecka men igår stannade jag upp i de tankarna och började tänka efter. Bara för att jag är pigg och orkar mer nu så betyder inte det att jag måste köra på igen. Jag vill ju inte behöva vara hemma och bara sova, när jag är hemma på vardagarna, kvällarna och helgerna vill jag orka göra saker och inte bara sova. Det är ju antagligen för att jag har varit ledig tre dagar som gör att jag orkade åka iväg till mamma och hennes man igårkväll och som jag orkar gå en sväng på stan idag med dem. I torsdags var jag så trött att jag knappt orkade tänk. Igår började tröttheten släppa under dagen och jag blev piggare. Jag ska och måste se till att jag fokuserar 100% på teatern i höst, jag ska ju regissera två pjäser och det vill jag orka! Jag vill orka vara social på teatern, vara med i övningar, göra de praktikantuppgifter jag har och samtidigt orka förstå vad som händer. Jag har så lätt att bara köra på så fort jag får energi. Jag måste få in det här tankesättet i min hjärna och i mina handlingar nu för att inte köra slut på mig själv. Teatern är det jag vill och jag vill inte förlora lusten till den igen!


Här nedanför är en kappa jag har köpt!