Acceptera och förstå


Jag måste börja med att ge mig själv en eloge med hur jag har hanterat den här veckan. Jag har haft sån ångest och bara velat skrika på grund av den. Jag har försökt hitta på saker för att få den att minska, samtidigt försökte jag hitta orsaker till varför den kom just då och vad jag skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att slippa den. Tillslut skickade jag ett sms till en vän och skrev att jag kanske skulle sluta leta orsaker och bara låta ångesten vara och försöka acceptera den (lättare sagt än gjort). Dagen efter kom jag på vad som antagligen hade gett mig den extrema ångesten och jag insåg att det inte alls var konstigt att jag hade fått sån ångest. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så starkt på den situationen.

Jag måste också försöka förstå att det inte är konstigt att jag får ångest igen, på ett sätt är det konstigare att jag varit så ångestfri det senaste året med tanke på allt som har hänt. Jag tror att min hjärna har skyddat mig från det för att jag varit så fysiskt dålig. Tack vare att min hjärna och kropp inte reagerade med ångest det här året så har jag lyckats hitta strategier och inre styrka att stå emot de självdestruktiva tvångstankar jag har haft under så många år. För en sak jag märkte under den senaste veckan var att jag inte en enda gång kände att jag var tvungen att ta till såna handlingar för att orka. Tvånget kom inte, däremot var ångesten annorlunda. Egentligen inte konstigt heller, jag har aldrig låtit ångesten ”löpa linan ut” så att säga. Förut har jag alltid avbrutit ångestkurvan och sen har den börjat om, och så har det hållit på. Nu finns ångesten där från början till slut, självklart känns det annorlunda då, självklart blir jag handlingsförlamad och vet inte alls vad jag ska göra. Förut försökte jag distrahera tankar nu behövs inte det nu måste jag distrahera ångesten på ett annat sätt, när det handlar om andra upplevelser.

 
Jag märker att jag kan få ångest och framförallt extremt obehag och rädsla av en del märkliga saker. Jag kan vilja gråta av en del scener i TV-serier, antagligen för att det väcker minnen från operationen. Jag måste tillåta mig själv att återhämta mig, det var inte ens ett år sen jag opererades, sen dog min mormor, mina ben blev märkliga och andra saker har hänt. Självklart påverkar det mig mer än jag tror! Mer än jag kanske har velat inse. Jag är så glad att jag har DV och teatern, där de faktiskt tillåter mig att vara trött, vara hemma och ta det lugnt. Ibland svarar de även att de tycker att det är bra att jag är hemma några dagar och vilar. De känner mig så bra och vet att om jag pressar mig för mycket blir jag borta i flera veckor. Ibland ser de att jag är trött innan jag ens har märkt det. I höst ska jag hitta tillbaka till teatern och framförallt orken men jag ska inte pressa mig. Utmana mig men ochkså lyssna på både min kropp och när det psykiska säger stop.
 
Asperger - Bipolär - Livet - Minnen - Trötthet - bipolär sjukdom - bipolär sjukdom typ 2 - bipolär typ 2 - dv - teatern - vila

Lite tankar innan sömnen

 
 
 Hade tänkt gå och lägga min men tänkte att jag skulle gå in lite snabbt på blogg.se appen för att se om något hade hänt. Jag har läst igenom alla era fina kommentarer på mitt förra inlägg. Jag är så rörd och glad över vad ni har skrivit. Alla era ord betyder oerhört mycket för mig!
 
 
För mig är det viktigt att dela med mig men försöka att inte dela med mig på ett ”dåligt” sätt. Jag tycker det finns både bra och dåliga sätt att dela med sig av. Att belysa psykisk ohälsa är extremt viktigt men jag tycker att det också är viktigt att det görs på rätt sätt. Jag har både delat med mig i form av fiktiva texter men också texter direkt tagna från verkligheten inifrån låsta avdelningar. När jag ser tillbaka på en del av det känns det som att jag delade med mig på fel sätt då. Jag borde ha sparat mycket av det jag skrev för mig själv och publicerat det när jag mådde bättre. Det är inte det att jag inte står för det jag skrev utan för att i den stunden var det ett öppet sår som hade behövt läka innan alla andra fick ta del av det. Där är alla väldigt olika men i efterhand kan jag se vad det gjorde med mig och hur jag hölls fast i en ”roll” både jag själv och sjukvården hade skapat åt mig! Jag menar inte att jag inte har haft något ansvar i allt jag gjorde och allt som hände men jag tror att om jag hade blivit bemött på ett annat sätt från början hade allt kanske inte gått lika långt. Jag hade önskat att slutenvården hade försökt ta fram det positiva i mitt liv och i min personlighet på ett annat sätt, det fokuserades för mycket på allt hat jag hade mot mig själv vilket i sin tur gjorde att läkarna blev rädda och försökte medicinerna bort allt svart. Vilket misslyckades och jag blev extremt destruktiv mot mig själv.

Nog skrivet för ikväll, god natt till er!

Asperger - Bipolär - Psykisk ohälsa - asperger syndrom - bipolär sjukdom - bipolär sjukdom typ 2 - bipolär typ 2 - psykiatrin - psykvården

Nu ska jag nå mina drömmar!

Jag har kämpat de senaste åren, just nu känner jag att vakren vill eller behöver räkna efter hur många år. Jag har kämpat för att dö, jag har kämpat för att försvinna, för att få andra att förstå att jag inte är värd något, för att radera hela mig. Samtidigt har andra kämpat för att jag ska överleva och få ett liv, ett värdigt liv och för att jag ska börja tycka om, kanske till och med älska mig själv igen. Jag kämpar idag också men inte för att dö, idag kämpar jag för att nå mina drömmar.

 Jag vet inte riktigt vad som fick mig att börja kämpa för livet, mot alla tankar och handlingar. Egentligen hade jag tröttnat på allt för länge sen men jag hade aldrig vågat testa annat än det jag gjorde. Idag vet jag att det var en ond cirkel egentligen visste jag det redan då men att erkänna det var svårt. Om jag hade erkänt det då var jag rädd för att jag skulle sluta. Låter helt galet när jag tänker på det! Men det var mitt sätt att hantera känslor, tankar, situationer, mitt sätt att leva på. Varken ett bra eller hållbart sätt men jag kände mig ändå ”trygg” i det.

 

 Jag kom till ett HVB hem som hjälpte mig att hitta vardagliga rutiner, blev av med mediciner, fick vänner IRL igen och jag blev sedd! Jag blev sedd som en människa av andra än min familj. Jag var inte van vid att vården såg mig som en vanlig människa. På HVB hemmet uppmuntrade de mig att hålla på med mina intressen, fota, virka, pyssla, naglar och gå ut på stan. Att bara leva ett så normalt liv det gick. Jag fick börja vänja mig vid hur det var att leva med sunda rutiner, våga börja sökandet efter mig igen. Det har tagit många år till men jag fick en grund att stå på och fick beviska för mig själv att jag faktiskt gillade det.

 Det har tagit många år för mig att våga sluta med ett handlingssätt jag var så van vid! Jag menar verkligen våga, för jag använde alla självdestruktiva handlingar för att överleva, först var det för att jag bara ville dö, jag ville inget hellre än att få slippa allt. Men sen blev det ett tvång för mig, jag hade tankar och bilder i huvudet, jag försökte prata om dem men det hjälpte inte kände jag. Tvångstankarna och bilderna försvann inte för att jag pratade om dem, tillslut drömde jag om det, allt precis allt var den tanken som fanns i mitt huvud! Tankarna försvann när jag gjorde dem, då blev det ”lugnt” i mitt huvud. Självklart kom ju tankarna tillbaka och så fortsatte det. Även fast jag inte ville dö längre höll tankarna som ledde till mina handlingar på att ta död på mig. Inte ens den vetskapen räckte för att jag skulle klara av att stå emot tankarna. Jag som hade velat dö, som hade gjort allt för att dö gjorde nu saker tvångsmässigt som kunde ta död på mig även fast jag ville inte dö längre.

 Det är så mycket svårare än vad man tror att sluta med ett tvångsmässigt beteende som dessutom har känts som en trygghet. Jag har suttit hos min öppenvårdskontakt så många gånger och pratat om att jag inte förstod vad andra tänkte på, jag mindes inte vad jag hade tänkt på innan jag blev deprimerad och sjuk. 

 När jag fick mina diagnoser (Asperger syndrom och bipolär sjukdom typ 2) så kunde jag börja förlåta mig själv för allt jag har gjorde mot mig själv. Bipolär diagnosen fick jag 5 år efter Asperger diagnosen har jag för mig. Jag började förstår hur jag påverkas av båda diagnoserna, sen när jag och min kontakt började prata om att mitt självdestruktiva beteende påminde om tvång blev det lättare. Jag slutade skuldbelägga mig själv så mycket och började sakta men säkert acceptera varför jag gjorde som jag gjorde mot mig själv. Jag har kämpat mycket med om acceptans gör det okej för mig att göra som jag har gjort mig själv men jag har också märkt och förstått vad allt jag gjort mig själv har förstört i mitt liv och mina drömmar! Jag kan inte både skada mig och samtidigt vilja bli teaterregissör. Självklart går det men det är inte optimalt. När jag övertalade mig själv att mina tankar inte kan skada mig men att handlingarna tankarna leder till skadar mig föll en bit på plats. Jag skulle kunna skriva mycket om det här men just nu räcker det här. Jag har mycket osorterade tankar om det här i huvudet just nu och har svårt att strukturera upp dem.

 Det jag vill komma fram till är att det är inte lätt att sluta med ett destruktivt beteende, det är inte lätt att ändra något beteende alls. Det kräver så mycket jobb från en och att sluta med ett destruktivt beteende är extremt modigt!

 

Jag är så tacksam över att jag kan hantera alla tankar, impulser och handlingar och framförallt att jag fortfarande lever!

Nu ska jag nå mina drömmar!

 

Asperger - Bipolär - Dåtid - Leva! - Livet - asperger syndrom - att våga - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär sjukdom typ 2 - bipolär typ 2 - destruktiva tankar - hantera destruktiva tankar - tänka om - våga leva igen

Påfågel + fråga

En otroligt trött dag, är ju ledig på torsdagar och tur är det. Gick och la mig tidigt igår, var trött och ville få ner ångestnivån, så jag la mig och lyssnade på ljudbok. Imorse åt jag frukost och hade tänkt sitta uppe och se dagens två avsnitt av Hem till gården men jag var så trött så jag valde att lägga mig och lyssna på ljudbok igen. Nu har min potatis precis börjat koka och jag ska snart börja steka fiskpanetten jag tänkte äta till middag. Har varit skönt att bara vila idag, behövdes verkligen.

Är nyfiken, har någon av er gjort egen falafel från grunden eller från mix?

 
Asperger - Bipolär - Livet - Trötthet - asperger för mig - asperger syndrom - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär sjukdom typ 2 - bipolär typ 2 - frågar er - frågor - påfågel - trött