Löjtanshjärta

Idag åkte vi iväg och badade på DV. Det var väldigt skönt i vattnet och framförallt så blev värmen mer uthärdlig efter att jag hade badat. Nu är jag hemma och har tagit fram lite frusna hallon som jag tänkte blanda med glass och göra någon slags milkshake av. Hoppas bara att jag kommer orka ta tag i det när de är tillräckligt tinade.

 
När vi var på stranden idag hade jag bikini på mig, av någon konstig anledning var jag mer nervös över att ha bikini på mig här än när jag badade nere i Skåne. Kanske beror på att jag faktiskt skulle visa alla ärr för de på DV och för att jag är i min hemstad. Nu är ju Stockholm väldigt stort och de jag känner som inte var med idag har sett mina ärr tidigare me det kändes ändå jobbigt. Men det gick jätte bra! 

Jag märker att jag är rädd för att få kommentarer om mina ärr när jag är ute på stan eller framförallt att folk ska peka och glo. Igår åkte jag och min bror pendeltåg, eftersom att det var så varmt så hade jag både kortärmat och bara ben. När vi satte oss på pendel kom det ombord e grupp med barn och två fritidspedagoger. En av flickorna satt i sätet bredvid mig och jag märkte att hon tittade mycket på mina händer och armar (trodde jag). Sen ser jag att hennes öga liksom blir stora och hon säger:
”Wow, vilket fint skal” Hon hade alltså varken tittat på mina händer eller armar utan hon hade blivit fascinerad av mitt mobilskal. Hon fortsatte titta på det rätt länge. 

Jag har ju gått i kortärmat den här sommaren och även lite de två senaste somrarna. Jag har inte fått en enda kommentar under den tiden. Inte om ärren i alla fall och ändå fortsätter jag vara nervös när jag är ute. Jag vet inte ens om folk ser dem, eller förstår att det är just ärr. Jag kan inte bedöma hur tydliga ärren är men jag tror att det mest ser ut som rynkig hy på de flesta ställen. Några på DV har frågat men det är de personer som jag vet har ett väldigt bra detaljseende. En av de största anledningarna till att jag inte har gått så mycket i riktigt kortärmat när jag bara har haft ärr är att jag inte har vetat hur jag skulle kunna hantera om andra ställer frågor eller blir väldigt nyfikna. Men nu kan jag hantera det för oftast är folk bara nyfikna och är inte intresserade av att börja prata om det utan de bara frågar utan någon ”baktanke


 

 

Asperger - Aspergers syndrom - Bipolär - Blommor - Foto - Livet - bipolär sjukdom - foto natur - macro - självskadebeteende - Återupptäcka livet - återhämtning

En ring

Under flera år av mitt liv var mina händer mitt största komplex, jag hatade dem. När jag var liten var jag övertygad om att mina fingrar skulle växa ut ju äldre jag blev. Sen när jag förstod att de faktiskt inte skulle växa ut bestämde jag mig för att jag aldrig skulle kunna gifta mig. Det berodde på två orsaker:

  1. Ingen skulle kunna bli kär i någon med annorlunda händer
  2. Jag skulle aldrig kunna ha varken förlovnings eller vigselring eftersom att det skulle få mina händer att se ännu konstigare ut

För mig var det verklighet, för mig var det sanning! Oavsett hur mycket mina föräldrar försökte motbevisa det. Under en period funderade jag till och med på om det gick att få protesfingrar. Jag led verkligen av allt mitt hat mot mina egna händer. Jag hade ofta tröjärmarna neddragna över mina händer för att ingen skulle se dem. Såklart att mitt hat mot mig själv växte när en skräckkomedi (som jag inte minns namnet på just nu) där de drev med en karaktär som hade avvikande händer. De andra personerna i filmen blev äcklade av hans händer, för mig var det jätte jobbigt att se. Vad jag minns av den filmen är att den här karaktären inte ens fick stå upp för hur han blev behandlad av de andra utan han var bara en äcklig och skrämmande karaktär.

Idag förstår jag ju att ingen egentligen tänker på mina händer om jag inte börjar prata om det. Jag tror att en del med detaljseende säkert har lagt märke till det tidigt men de flesta verkar inte ens märka det. Som barn trodde jag att mina händer var det första andra personer la märke till.

Idag vet jag att jag som person är mer unik på otroligt många olika sätt och att mina händer fulländar det hela! Jag tycker om att skämta som ni kanske märker. Det jag egentligen ville få fram i den här texten är att jag ville visa den coola ringen jag köpte förra veckan och sen flöt bara orden på. Bara för 5 år sen hade jag inte ens kollat på ringar i en affär och idag har jag till och med på mig ringar ibland!

 
Dåtid - Livet - Minnen - Shopping - dåtiden - kläder - komplex - min framtid - min revansch

Leva med funktionshinder i vardagen

I flera år trodde jag att det fanns en mirakelmedicin som kunde bota mig. Men nu har jag insett att jag måste göra det största jobbet själv

 

 

 Även fast en person har Asperger, bipolär sjukdom, borderline eller vad det nu må vara så finns det alltid ett eget ansvar. Det behöver inte alltid handla om stora saker, för mig har det väldigt länge varit att be om hjälp i tid och be om hjälp av rätt personer. I många fall av just psykisk ohälsa kan det innebära livsfara både psykiskt men även somatiskt om en person helt plötsligt slutar med sina mediciner utan att ha pratat med en läkare innan. Jag och min kontakt inom öppenvården har en överenskommelse om att jag ska höra av mig om jag mår väldigt dåligt eller om något händer som de borde veta om. Jag brukar skicka sms för att jag tycker det är jobbigt att ringa framförallt för att jag inte vet vad jag ska säga.

 Det finns andra saker i hushållet och vardagen jag kan ha svårt med både på grund av min Asperger diagnos och Bipolär diagnosen men även de skelettmissbildningar jag har i mina armar och händer. Jag skulle kunna sätta mig ner och säga att jag inte kan göra si eller så på grund av alla de tre sakerna, jag har säkert gjort det också. Men jag har hittat sätt för de flesta saker så jag kan klara av det själv. För några år sedan var det nog till och med så att jag inte gjorde saker jag egentligen klarade för att jag inte hade någon lust. Sen finns det saker jag verkligen har svårt med men jag har börjat hitta metoder för att klara av det!

 När jag mådde som sämst kom jag helt ur rutinerna att borsta tänderna och jag har svårt att få in nya rutiner. I början när jag flyttade där jag bor idag skulle personalen påminna mig om det, vilket sällan hände och jag förstod att jag var tvungen att hitta en metod själv. Jag funderade över vad det var som gjorde att jag glömde att borsta tänderna. Bland annat för att jag inte såg tandborsten och för att den aldrig var laddad, (har eltandborste). Jag började med alltid ha tandborsten på handfatet och låter den stå i laddaren hela tiden (som tur är har jag ett uttag i närheten av handfatet). Då har jag tagit bort flera steg plus att jag alltid ser tandborsten.

 Ta ur tvätt ur tvättmaskinen är också en sak som är svår för mig, jag sätter på tvättmaskinen men sen kan tyvärr tvätten bli liggande väldigt länge i maskinen. Förra sommaren fick jag slänga rätt många kläder för att det inte gick att få bort mögellukten. Jag har fått en magnetiskt skylt som finns på en del arbetsplatsers diskmaskiner som det står, plocka i, plocka ur på beroende på vilken sida av skylten som visas. Nu behöver jag den knappt längre för att jag har fått in rutinen att ta ur och hänga tvätten. När jag kommer em från Skåne börjar mitt arbete för att komma ihåg att ta ur lakan och handdukar ur torktumlaren.

 Jag har fått testa en del olika hjälpmedel men de enda som jag har varit hjälpt av är de knivar, osthyvlar och burköppnare som jag fick av barnhabiliteringen för att jag skulle få enklare att skära och göra annat vardagliga saker i hushållsarbetet. 

 Jag förstår att det är svårt med en del saker i vardagen. Jag har själv väldigt svårt för att sätta igång med saker så att det blir gjort, jag vet hur jobbigt det kan vara att ta emot hjälpmedel som erbjuds, idag finns det så mycket appar som kan hjälpa. Jag har börjat ställa klockan på mobilen så att tiden inte bara försvinner, jag har börjat med både listor och påminnelser i mobilen och jag har varit emot det, blivit arg när mina föräldrar eller andra har gett det som förslag. Men jag har märkt att det hjälper mig i vardagen. Jag vet också att det kan ta tid att komma på vad som kan funka för just mig men jag har aldrig förstått dem som ”skyller ifrån sig”, vissa saker är väldigt mycket svårare när det finns diagnoser med men det betyder inte att det är omöjligt! Det gäller också att det ska börja i lagom skala. Jag har ju inte tagit tandborstning, tvätt, torktumlare, diskmaskin och allt annat på en gång. Jag har tagit en sak i taget och sen lagt till för annars blir det övermäktigt. Det handlar inte om att inte ta hjälp alls utan att hitta sina egna metoder för att få vardagen och livet att fungera. Att bara visa att en försöker gör att det inte kommer lika mycket irritation från omvärlden. Omvärlden måste och ska ibland anpassa sig precis som jag ibland måste anpassa mig, mina diagnoser och handikapp ger inte mig mandat att bete mig hur som helst mot andra människor! Även fast jag har Asperger har jag förmågan att båda lära om och lära mig nya saker bara att det måste ske på ett sätt som funkar för mig och det är det omgivningen måste förstå och acceptera! Jag kommer inte leva ett liv utan att plocka i eller ur en diskmaskin för att jag har svårt att göra det på grund av att jag har Asperger sydndrom. 

 Ibland undrar jag om det är enklare för mig eftersom att jag har växt upp i en stor familj och för att jag har handikappet i mina händer och armar. Jag har fått hjälp när jag har behövt det men framförallt har jag fått hjälp med att hitta metoder för att jag ska klara det själv tillslut! Det är därför jag bland annat har fått specialknivarna, osthyvlarna och locköppnaren. I efterhand har jag funderat över om den övriga omgivningen (inte min familj) har trott att en del saker har varit svårare för mig än vad det är. De menade väl men jag tror att en del saker skapade mer problem än hjälpte mig att bli självständig, ett tag tyckte inte min låg och mellanstadielärare att jag skulle skära bröd själv för att hon tyckte att jag höll kniven på fel sätt och kunde slinta och göra mig illa. Jag känner att andra ibland ser för mycket problem i saker som inte ens har varit ett problem eller hinder i vardagen.

 
 
Asperger - Jag är inte min diagnos - asperger för mig - asperger problem - asperger syndrom - diagnos - diagnoser - neuropsykiatrisk diagnos - neuropsykiatriska diagnoser

Jaha så kan det gå!

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska känna, insåg att jag verkar ha glömt sladden till min dator hos mamma när jag var där igår. Jag kan ju se på det såhär:

1. Jag har ett liv som innebär att jag inte bara sitter vid datorn

2. Jag är en glömsk idiot!

Jag väljer att se det som alternativ 1, även fast det just nu känns som 2. Jag har satt mig ner i allrummet, tagit fram en chokladmousse bakelse jag köpte idag och nu känner jag mig ändå relativt lugn i situationen. Jag upptäckte att sladden saknades för ungefär 30 minuter sen, det betyder att jag har klarat mig i nästan ett dygn utan den. Jag har min mobil som jag har laddare till så jag är inte helt utan "min säkerhet". Datorn har varit min trygga plats i flera år, att sitta bakom skärmen har räddat mig många gånger! I flera år var jag tvungen att ha datorn framför mig vad jag än gjorde, jag satt med datorn i knäet när jag var med mina IRL vänner. När jag blev inlagd som 18 åring kom jag och avdelningsläkaren överens om att jag fick ha både sladd och dator på avdelningen som vid behovs medicin så att säga. Datorn var den första strategin mot ångest jag hade. Jag fick panik om jag inte fick ha min dator, livrädd det kändes som att jag skulle dö! Så jag antar att jag har kommit långt när jag inte får samma panik längre, när jag ser att jag har ett annat liv än bara vid datorn. Visst jag visste redan det men nu ser jag det på ett annat sätt!


Jag idag! 

Dator - Dåtid - Framtid - Insikt - Livet - Minnen