Amanda CL - Life is art

Stanna på alla steg

Publicerad 2016-06-25 19:07:00 i Livet - Astroteatern, Livet - Teater, Texter och noveller,

”Du sade ju att du älskade mig”
”Det var i gårkväll!”
Svarade Greta Garbos karaktär Mata Hari

 

Var på Fotografiska med mamma och hennes man idag, det fanns bland annat en utställning med opublicerade foton av Greta Garbo som kom från en privat samling. De visade tre filmer som hon har spelat i under eftermiddagen och vi var där när ”Mata Hari” gick. 

(Jag har inte tagit fotot!)

Jag har för mig att jag såg en stumfilm hon var med i när jag började Filmgymnasiet, men jag minns inte riktigt, det var rätt många år sedan. Och jag hann tyvärr bara med stumfilmsperioden innan jag var tvungen att sluta. Idag ångrar jag inte att jag slutade men då hatade jag det och alla som medverkade till att jag skulle sluta. Men idag förstår jag att valet att sluta var helt rätt, jag mådde helt enkelt för dåligt då, och jag hade inga förnuftiga resonemang om något, jag bara vägrade sluta och försökte desperat hitta lösningar så att jag kunde gå kvar. Kanske hade jag varit där jag är idag även om jag hade gått kvar de tre åren eller så hade jag varit någon helt annanstans i livet då, det kommer varken jag eller någon annan veta. Jag vet bara att jag är nöjd med vart jag är i livet idag. Jag kan tappa både hopp och mening ibland, men i det stora hela är jag ändå nöjd och tacksam mot livet. Jag vet att jag är där jag vill vara men nu vill jag utvecklas i det jag är bra på! Det måste gå i lagom takt så jag inte blir ”rädd” och ”drar mig tillbaka”. Jag vet ju att jag vill utvecklas. Då menar jag i det jag håller på med, teater, skrivande och foto. Jag får oftast för stora drömmar och hoppar över en massa steg för att sedan falla platt till marken, eller ännu längre ner. Den här gången ska jag inte hoppa över några steg oavsett hur tråkiga de är, utan verkligen kämpa med vartenda steg i rätt riktning.

Bokidé

Publicerad 2016-05-03 19:59:26 i Livet - Asperger syndrom, Livet - Bipolär sjukdom typ 2, Texter och noveller,

Ibland har jag verkligen dåligt minne, häromdagen så började jag fundera på hur gammal jag är, 27 eller 28. Det var verkligen skrattretande att jag inte kunde komma ihåg det. Ja räknade tillslut bakåt och insåg att jag faktiskt är 28 år (gammal). Tänkte först att jag skulle läsa min bloggpresentation för att se vad det stod där, men ja enklare att räkna. Kanske har kommit till den åldern då jag inte bryr mig om ålder längre utan är så gammal som jag känner mig. Jag får hoppas det i alla fall!

 
Har kommit igång med mitt skrivande igen, har en idé till en bok jag skriver på. Får se hur det kommer gå, har hittills skrivit över 5000 tecken och det är väldigt långt för att vara mig. Jag har ofta svårt att få ihop en berättelse som är längre än en A4 sida, så det här känns stort för mig. Nu hoppas jag att jag kommer orka skriva klart det, men eftersom att det inte är en historia med mängder av olika personer så tror jag det kommer gå. Det är det där med olika karaktärer och en komplicerad konflikt som blir krånglig för mig, svårt att få ihop alla trådar i slutet. Sen har det en förmåga att blir så otroligt stort för mig. I den här idén har jag med minnen från mitt liv och mina egna tankar om de minnena, (tänker inte avslöja för mycket). Men jag tror på den här idén. Hade en färdigskriven men inte redigerad bok som jag skrev under några år då jag var inlagd. Den var väldigt ärlig och mer en dagbok om vad som hände under dagarna. Började med att försöka renskriva den, men den var så rörig eftersom att jag var så rörig i huvudet på den tiden och väckte mycket minnen så jag har lagt den åt sidan. Kanske blir det renskrivning av den om några år.
 
 

Novell: Mannen som tjuvrökte i ett hörn

Publicerad 2016-03-08 23:15:47 i Texter och noveller,

 
Jag såg en man stå och tjuvröka i ett hörn medan fåglarna sjöng sin kvittrande sång. Han hade tryckt in sig i hörnet så långt det bara gick. Tittade sig omkring innan han tände sin cigarett. Mannen stirrade på mig med ögon som uttryckte att jag skulle hålla tyst om rökningen, vem jag nu skulle säga det till. Jag var ju bara en okänd person som råkade gå förbi. Jag var en människa som klampade in i hans liv och hans hemlighet.

Muller i huvudet när ord sägs, orden etsar sig fast och stannar kvar och kör sina invanda banor i min hjärna. Jag kände känslor som inte gick att identifiera på rätt sätt. När världen gungar och stannar till finns känslan av svindel kvar i min kropp och jag blir yr. Yr av intryck, känslor och ord. Orden som inte betyder något i verkligheten men i mitt huvud blir de till ett eko. Blotta mig själv inför världen och skrik

”Ta min fantasi och mina mina drömmar för att sedan lämna mig här” Det blir för svårt att sortera och packa in i rätt byrålåda.

En kvinna på klackar vinglar till framför mig utan att falla. Jag fortsatte att gå nedför backen med rullande gruskorn, ett minne från vinterns halka. Jag tyckte inte om att gå på grus med platåskor, det kändes alltid som att jag skulle halka. En svindlade känsla av att falla överföll mig. Den svidande känslan på knäna av skrapsår och grus. Höll tillbaka tårarna och ställde mig upp igen. Egentligen föll jag inte, det var bara i min fantasi. Fantasin sätter aldrig gränser.

Ramla men ändå stå kvar, höll inne tårarna tillsammans med hemligheten jag delade med en okänd person. Hemligheten och ett minne jag alltid kommer ha med mig. Något jag aldrig skulle berätta för någon annan, en oväsentlig detalj för andra än oss. Detaljer, detaljer, detaljer som finns överallt. Detaljerna finns hos oss alla. En del värda att minnas, andra sållas bort. Skyfflas längst in i en byrålåda och hittas den dag alla är borta.

Jag levde dagen när världen gick under. Fantasin fick lekplatsen som kallades livet. Då allt vaknade till liv och skapade en färgsprakande vy. Solens strålar värmde och påminde mig om att våren var påväg. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade bytt till min vårjacka. Lekplatsen för fantasin går inte att förstöra, förgöra eller förinta. Den bara finns där.

Katten som sprang över vägen var svart, otur säger en del. En känsla av att känna sig bevakad förde en rysning genom min kropp. Katten stannade till och stirrade på mig, sådär som katter gör. Kanske höll den koll på min fantasi som skenade iväg. Känslorna tog överhand, känslor var inget jag tyckte om, svårt att veta och förklara.

”Stå ut, stå ut” säger alla, jag blev starkare sen. Men när jag skapar världen blir ord svårare att förstå.

Barnet med en boll som studsade fel och studsade ut i vägen och jag höll andan. Beskyddarinstinkterna kom men bollen levde sitt eget liv och gick inte att styra. En känsla av overklighet när barnet sprang efter bollen plockade upp den med händerna. Overkligheten försvann på några sekunder när ingen bil kom och jag började andas igen. Barnet vände sig mot mig och jag vet att vi delade ögonblicket tillsammans.

Ytterligare ett ögonblick som kommer föras in i mitt arkiv. Kommer kanske komma igen när jag bara sitter och tänker på ingenting. Då minnen och tankar överfaller mig, alla byrålådor öppnas och attackerar med all sin kraft. Ett myller fylle mitt huvud, ett myller som får mig att förlora synen för en sekund. Mannen som rökte, kvinnan som snubblade, den svarta katten och barnet med bollen.

 
 
 

Om

Min profilbild

Amanda CL

En 29 åring vars liv handlar om teater, foto och skrivande. Kontakta mig på: amandacarlberg@hotmail.com

Follow Life is art

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Annons

Prenumerera och dela