"Kan jag bli rutig då?"

Jag fick en fråga av en läsare om jag kunde lägga ut något av det jag har skrivit, jag ville lägga ut något så jag har letat lite bland allt. Vissa saker känns för svarta och persoliga, men jag hittade en text, kanske novell, men jag skulle vilja kalla det text. Den är från 2015, men allt är ett ihopplock från många år på olika avdelningar.
 

"Tänk om jag blir rutig när jag sitter här, i år vill jag ju få ordentligt med färg”
Jag vill inte att du ska förstå att jag ler åt dig i mitt inre, i din värld är det du säger verklighet idag.

 I buren, den där buren, där man röker. Där du kan bli rutig om du solar. Där sitter vi, du med din cigarett och jag med en målarbok. Jag målar för fullt för att slippa tänka, du brukar se på medan du röker. Du säger att rökning funkar bättre för dig än att fylla små fält med färg. Idag ser jag dig inte dra ett enda bloss. Istället brinner cigaretten mellan dina fingrar upp. Jag lutar mig lite bakåt så jag slipper andas in röken Jag inte har några planer på att få lungcancer och idag verkar inte du heller ha det.

 Ibland landar småfåglar på balkongbord, om man har otur kommer kanske en fiskmås och norpar åt sig en brödbit eller två och helt plötsligt är en hel flock fiskmåsar där. Men inte där vi är, hos oss sätter sig fåglarna på gallret ovanför våra huvuden och tittar ner på oss, som för att bevisa att vi sitter i den buren de egentligen skulle ha suttit i.

 Vissa dagar känns det som att du inte förstår orden jag säger, som om allt som kommer ur min mun blir fel. Jag kan inte fråga om du förstår, jag vill inte bli ännu en inkräktare i ditt huvud. Det är för många som försöker förklara för dig vad världen egentligen vill. Egentligen vill jag vill bara prata, jag säga, berätta och förklara, att du inte behöver vara rädd för det som händer i ditt huvud. Men jag kan inte få dig att förstå när du förnekar verkligheten.

 Jag är instängd, precis som du, precis som jag sitter du bredvid mig i en fågelbur för människor. Tillsammans med de andra lever vi i en parallell värld. Vi har våra rutiner, vår vardag och vårt liv här på vårt våningsplan. Vi är här för att få den tryggheten i livet som ingen av oss är kapabla till att ge oss själva. Alla vi tillhör också den andra världen utanför men inte just nu. Våra kroppar existerar i de olika rummen men ibland vandrar tankar och känslor iväg, då blir de orkaner som tar över.

 Vi träffades i buren, där du och många andra röker. Jag har aldrig rökt, när jag kom hit berättade en äldre man för mig att det var till rökburen jag skulle gå om jag ville ha vänner. Han skrevs ut samma dag. Min första tanke var att jag aldrig skulle gå dit eftersom att jag inte kom till våningsplanet för att få vänner. Även fast man inte behöver nya vänner så behövs frisk luft ibland, särskilt när fönster inte får öppnas.

 På kvällarna faller alla samtidigt, det blir ett inferno där vi alla försöker överleva på ett eller annat sätt. Du skriker, som varje kväll, du har kommit ur din drömvärld och inser vart du är, vart vi alla är. Jag höjer volymen på mina hörlurar för att hålla ljuden ute, ditt svarta blir för kraftigt när mitt svarta kväver mig. Jag försöker att inte trycka för hårt med pennorna när jag fyller fälten i boken med färg.

 Jag ser dig från min säng, du ser inte mig, du vet nog inte ens att jag finns just nu. Den inre kamp du för är inget jag vill veta något om. De kommer in för att hjälpa dig att återfå sansen, för att få dig tillbaka till oss. Jag lägger mig under mitt täcke för att sova bort en stund.

 Nästa dag sitter vi i buren igen, jag tvinnar en hårslinga mellan mina fingrar, sedan börjar jag reda ut den igen och så håller jag på. Bilderna i min målarbok är fyllda med färg. Du röker din cigarett idag och blåser ut röken. Jag vill fånga röken på bild men de blir aldrig lika fint i verkligheten som i mitt huvud.

 
 
 
 
 
 
 
Dåtid - en tid som var - gamla minnen - min novell - min text - mina minnen - novell - text

Rensningsprojekt

På förmiddagen idag satte jag mig för att kolla igenom gamla dokument, och insåg hur mycket saker jag har skrivit. Både texter, noveller, dikter, berättelser, krönikor, artiklar och manus. Det mesta är från när jag mådde som sämst. Förut har jag tänkt att det kan vara bra att spara allt men idag kollade jag med mer kritiska ögon. Jag har inte satt mig och läst igenom men har slängt ett snabbt öga på de dokument jag hittills har tittat igenom och insåg hur mycket som är likadant och vilken fruktansvärd känsla av att bara vilja försvinna jag hade när det mesta skrevs. Finns också en del komiska skildringar av vardagen och tiden på olika avdelningar jag varit på genom åren. Att sätta mig och läsa igenom allt vill jag inte, inte nu i alla fall. Jag tror det skulle bli alldeles för jobbigt, det är därför många av framförallt dikterna har åkt i papperskorgen. De påminner om en tid i mitt liv som var väldigt tung och jag tycker inte att allt behöver sparas. Jag misstänker att de flesta dikterna förmedlar samma känsla ändå bara med olika ord och formuleringar.

Jag såg att jag hade många ofärdiga manus också, har snart lyckats rensa alla texter och noveller så nästa steg blir att lägga alla manus och manusideer i en mapp. Ska kolla igenom dem och se vad jag kan fortsätta på! Tror nämligen att det finns en del saker som skulle kunna bli något där. Jag hade helt glömt bort att jag har skrivit om en hel del av mina noveller och texter till manus för rätt många år sen och då finns det en grundidé att bygga på!

 

 
 
manus - manusidéer - mitt skrivande - novell - noveller - novellskrivande - skriva - text - texter

Stanna på alla steg

”Du sade ju att du älskade mig”
”Det var i gårkväll!”
Svarade Greta Garbos karaktär Mata Hari

 

Var på Fotografiska med mamma och hennes man idag, det fanns bland annat en utställning med opublicerade foton av Greta Garbo som kom från en privat samling. De visade tre filmer som hon har spelat i under eftermiddagen och vi var där när ”Mata Hari” gick. 

(Jag har inte tagit fotot!)

Jag har för mig att jag såg en stumfilm hon var med i när jag började Filmgymnasiet, men jag minns inte riktigt, det var rätt många år sedan. Och jag hann tyvärr bara med stumfilmsperioden innan jag var tvungen att sluta. Idag ångrar jag inte att jag slutade men då hatade jag det och alla som medverkade till att jag skulle sluta. Men idag förstår jag att valet att sluta var helt rätt, jag mådde helt enkelt för dåligt då, och jag hade inga förnuftiga resonemang om något, jag bara vägrade sluta och försökte desperat hitta lösningar så att jag kunde gå kvar. Kanske hade jag varit där jag är idag även om jag hade gått kvar de tre åren eller så hade jag varit någon helt annanstans i livet då, det kommer varken jag eller någon annan veta. Jag vet bara att jag är nöjd med vart jag är i livet idag. Jag kan tappa både hopp och mening ibland, men i det stora hela är jag ändå nöjd och tacksam mot livet. Jag vet att jag är där jag vill vara men nu vill jag utvecklas i det jag är bra på! Det måste gå i lagom takt så jag inte blir ”rädd” och ”drar mig tillbaka”. Jag vet ju att jag vill utvecklas. Då menar jag i det jag håller på med, teater, skrivande och foto. Jag får oftast för stora drömmar och hoppar över en massa steg för att sedan falla platt till marken, eller ännu längre ner. Den här gången ska jag inte hoppa över några steg oavsett hur tråkiga de är, utan verkligen kämpa med vartenda steg i rätt riktning.

Astroteatern - dåtid - dåtiden - foto - fotograf - fotografera - fotografering - fotografiska - framtiden - framtidsdrömmar - manus - manusarbete - regi - regiassistent - regissera - regissör - teater - teaterarbete

Bokidé

Ibland har jag verkligen dåligt minne, häromdagen så började jag fundera på hur gammal jag är, 27 eller 28. Det var verkligen skrattretande att jag inte kunde komma ihåg det. Ja räknade tillslut bakåt och insåg att jag faktiskt är 28 år (gammal). Tänkte först att jag skulle läsa min bloggpresentation för att se vad det stod där, men ja enklare att räkna. Kanske har kommit till den åldern då jag inte bryr mig om ålder längre utan är så gammal som jag känner mig. Jag får hoppas det i alla fall!

 
Har kommit igång med mitt skrivande igen, har en idé till en bok jag skriver på. Får se hur det kommer gå, har hittills skrivit över 5000 tecken och det är väldigt långt för att vara mig. Jag har ofta svårt att få ihop en berättelse som är längre än en A4 sida, så det här känns stort för mig. Nu hoppas jag att jag kommer orka skriva klart det, men eftersom att det inte är en historia med mängder av olika personer så tror jag det kommer gå. Det är det där med olika karaktärer och en komplicerad konflikt som blir krånglig för mig, svårt att få ihop alla trådar i slutet. Sen har det en förmåga att blir så otroligt stort för mig. I den här idén har jag med minnen från mitt liv och mina egna tankar om de minnena, (tänker inte avslöja för mycket). Men jag tror på den här idén. Hade en färdigskriven men inte redigerad bok som jag skrev under några år då jag var inlagd. Den var väldigt ärlig och mer en dagbok om vad som hände under dagarna. Började med att försöka renskriva den, men den var så rörig eftersom att jag var så rörig i huvudet på den tiden och väckte mycket minnen så jag har lagt den åt sidan. Kanske blir det renskrivning av den om några år.
 
 
Aspergers syndrom - asperger - bipolär - bipolär sjukdom - bipolär typ 2 - bokidé - mitt skrivande - skriva - skriva bok